Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Alberto Pinton Noi siamo på Fasching

Europeiska vindar. Elegant samverkan i blåset.

Musik
4

Alberto Pinton Noi siamo
Scen: Fasching, Stockholm.

Red Mitchell och David Wilczewski var två amerikanska musiker som slog sig ner i Sverige och fick betydelse för jazzlivet här. Alberto Pinton, stockholmare född i Italien, har haft en liknande men samtidigt annorlunda inverkan. Han utbildade sig förvisso i USA, och säkert präglar det honom i mångt och mycket. Men ofta när jag hör honom spela, i synnerhet med eget band, känns det som om han tillförde svensk jazz någonting specifikt europeiskt.

Det gäller även den här kvällen på Fasching. Pinton släpper skivan ”Resiliancy” och introducerar också nya gruppen Noi siamo. Det är Niklas Barnö på trumpet, Torbjörn Zetterberg på kontrabas och Konrad Agnas på trummor. Med Pinton på sin barytonsaxofon och sina klarinetter innebär det samma sättning som på hans debut från 2003. Och det är en instrumentering som fordrar mycket av musikerna, i synnerhet som inget ackordinstrument håller harmoniken under armarna.

Det jag vill kalla europeiskt hos Pinton tar sig inte desto mindre subtila uttryck. Musiken är jazz på gränsen mellan den moderna skolan och det friare uttryck som börjar med den amerikanska frijazzen men som senare har utvecklats på båda sidor om Atlanten. Inte minst i Tyskland, Holland och England hände det mycket redan mot slutet av 60-talet. Men det är varken de strömningarna eller frijazzens roll i  kandinavien som i första hand gör sig påminda hos Pinton.

I stället är det en elegant, ibland nästan ”klassiskt” skriven samverkan mellan de båda blåsinstrumenten. En form av kollektiv, improvisationsorienterad musik som omfamnar jazzens rytmer och väl dess groove – men inte så mycket bluesen, och inte heller så mycket av det brötiga hos till exempel amerikanen Albert Ayler och tysken Peter Brötzmann. I stället kunde man kanske höra drag av folkmusik, som hos flera svenska band fram på 70-talet. Men Pinton går en annan väg. Även om en av de nya låtarna uttalat är influerad av (amerikanen) Steve Lacy så låter konserten i sin helhet som en resa via USA och Norden – men med mellersta och södra Europa någonstans i sikte.