Välspelat och välartat. Amy MacDonald ber för mycket om ursäkt.
Hon fyller väl inte arenor direkt, den unga Glasgowtjejen Amy MacDonald, men en ansenlig skara människor har samlats under takkronorna på Berns den här smällkalla januarimåndagen. I glittrig klänning kommer hon ut på scenen, ler, hänger på sig den akustiska gitarren och river tillsammans med sitt fyramannaband av två nya låtar från det kommande, andra albumet.
Sedan ber hon om ursäkt, Amy MacDonald ber väldigt mycket om ursäkt i kväll – förlåt för att hon inte kan svenska, förlåt för att vi inte kommer att känna igen många av låtarna men det här är första gången de kan framföra dem live och i någon stad måste de ju börja, och förlåt för att hon inte rör på sig så mycket men glitterklänningen liksom klistrar ihop sig med sig själv. Tackar gör hon också, hon säger ”tusen tack”, på utmärkt svenska mellan var och varannan låt, och hon tackar oss för att vi har köpt hennes första skiva så bandet fick möjligheten att åka ut och spela igen.
Amy MacDonald vill vara den där genomschysta artisten. Helt utan attityd eller påklistrad tuffhet. Och det är väl trevligt, problemet kan dock vara att musiken inte heller bråkar med oss. Hon sjunger bra – långt ner i svalget på ett sätt som live påminner mer om Shakira än andra sångerskor i den keltiska traditionen som Sinéad O’Connor eller Dolores O’Riordan – och bandet är bra, elektriskt sprakande och följsamt, trots att det som sagt är första gången de framför merparten av kvällens låtar inför publik.
Det är bra, det är välspelat och välartat. Men MacDonald och hennes fyra kompmusiker försöker rocka lite för mycket. Den här musiken rockar inte. Däremot, de låtar som börjar i form av storslagen ballad, som ”Let’s start a band” från albumdebuten, blir toppen. MacDonalds röst är här mer avslappnad, och hennes talang som folksångerska kommer mer till sin rätt. Jag tror att det vore modellen för henne; fler ballader, fler nedtonade folksånger, ett mindre band, en sittande publik. Men med tanke på att det avslutande extranumret, kommande singeln ”Don’t tell me that it’s over”, också är kvällens larmigaste låt lär inte MacDonald hålla med.