Det kallades Stereo 8 i Sverige, en konkurrent till kassettbandet som främst användes i bilstereoanläggningar och aldrig slog som i USA. Storhetstiden var 70-talet, i dag är formatet utdött sen länge. Trodde jag. Men i sitt souvenirstånd säljer Ariel Pink inte bara t-tröjor, vinylskivor och dvd:er utan också ett album på stereo 8 (eller 8-track som det hette i USA). Däremot inga cd.
Är det skämt eller allvar? Finns ens någon i publiken som äger en stereo 8-spelare? Kvinnan i ståndet ger ett icke-svar när jag frågar hur många som säljs.
Hur som helst är det helt kongenialt med denna märkliga artist, som började med hemmainspelade kassetter i det kaliforniska pojkrummet och egentligen aldrig har lämnat det. Trots Ariel Pinks otvivelaktiga begåvning och helhjärtat energiska scenstil undrar man gång på gång vad han egentligen menar.
Han är förvånansvärt lik Kurt Cobain, i blonderat hår, rutig skjorta och en liten glamsminkning snett över ansiktet. Han sjunger med en uppsjö olika röster, från grymtande till falsett, men det mesta låter förställt eller överdrivet. Nästan alla hans bästa låtar följer inriktningen från det senaste, lite rakare albumet: att ta den mest polerade 80-talspopen – tänk Hall & Oates eller vad som helst som Fibes, Oh Fibes! influeras av – och spela den så snabbt och hårt att den mot alla odds framstår som ruffig. Trots att bandet är tajt och stämsången fin.
Dessvärre gör han också ideliga avsteg därifrån, spelar allsköns aviga låtar fulla av hyss och prilligheter. Låter bli att bygga konserten som ett logiskt flöde, för att i stället studsa lite hit och dit. Och ibland ut i publiken, buren på deras armar.
Men trots den närkontakten säger han inte mycket och verkar närmast sluten mitt i allt sitt scenutspel. Den dagen han tar ett djupt andetag och koncentrerar sig kan han nog gå hur långt som helst.