En regnfront har parkerat över de värmländska skogarna men Brooklynbandet Yeasayer kontrar med växelvarma melodier i Apollotältet. Två i gruppen är klädda för antingen ökenvandring eller myggsafari och musiken känns lika villrådig. Yeasayer kombinerar gärna etnorytmer och nypsykedeliska dansflirtar med för mycket falsett och för lite finish.

Vill man ha 80-talsskimrande klubbdrag känns kanadensiska electrofunkduon Chromeo som ett piggare alternativ. De två barndomsvännerna från Montreal har skämtsamt beskrivit sig själva som den enda framgångsrika arabisk-judiska konstellationen i mänsklighetens historia och driver upp partystämningen med sex år gamla hitten ”Needy Girl” en timme efter midnatt.

Både Yeasayer och Chromeo gör den sortens elektroniska pop som känns typisk för Arvikafestivalens satsning på livet efter syntmusiken, där det elektroniska musikspektrat i år täcker in alltifrån Four Tets minimalistiskt tindrande klubbknaster till Kent. Eskilstunas Depeche Mode avrundar kvällen på festivalens största scen och sångaren Jocke Berg har filat så flitigt på Dave Gahan-poserna att det nästan blir komiskt. Men även om bandet lämnat Psykbunkern för en plats i solen på senaste studioskivan finns det tillräckligt mycket melankoliskt discodriv att plocka fram i äldre nummer.

Svenska dragplåster har tidigare år visat sig räcka långt för klättrande publiksiffror på Arvikafestivalen så vid halv elva-tiden har de flesta vandrat bort till Robyns spelning på Apollo. Men den som vill dricka gravöl för synten beger sig förstås hellre till Andromeda, där både färgglada garn-gother och andra svarta element får fröjdas ifred. ”Vääälkomna” ropar dansken Claus Larsen som gjort hård industrielectro under namnet Leæther Strip sedan 80-talet. Volymen är lite tanig men den trivseltrinda sångaren är mindre ringrostig än på Amphifestivalen i fjol och piskar upp stämningen med alltifrån nya låtar till gamla godbitar som ”Japanese bodies” och Soft Cell-covern ”Sex dwarf”.

I ett klimat där festivaldöden breder ut sig i takt med likriktningen känns det märkligt att man i Arvika på allvar avsäger sig sin svarta syntprägel. Å andra sidan är det kanske bara ännu ett led i festivalens kontroversiella marknadsföringsstrategi, där det ingår allt ifrån en orgasmvideo till senaste utspelet om jämställdhet med målsättningen att boka 50 procent kvinnliga artister nästa år. Att leva upp till fjolårets drömbokning Depeche Mode har nämligen inte varit lätt. Önskade namn som Rammstein gick tidigt till Metaltown och Arvikafestivalen har saknat riktigt stora namn.

Så sent som i onsdags kväll släpptes den sista stora artisten Juliette Lewis, sannolikt bokad i sista minuten eftersom att hon råkade befinna sig på turné i Sverige. Samtidigt inleder sångerskan spelningen energiskt bakom trummorna innan hon ställer sig i frontlinjen, kastar med det blåa håret och utlovar någonting ”sticky and sweet”. För de flesta är Lewis fortfarande mer känd som skådespelerska i filmer som ”Natural born killers” än för sin musik, men man måste beundra hennes sätt att ta plats på scen med manliga rockposer på gränsen till självförödmjukelse. Med nya kompbandet The New Romantiques lyckas hon också fylla ut dem musikaliskt. Särskilt i ”Hard lovin’ woman” och discodrivna ”Got love to kill” – närmare New Order än stökig garagerock.

Arvikafestivalens själ förblir ändå svart. Här ber man inte Gud om lite sol. Här sjunger man att man legat med djävulen för att få molnen att skingra sig. Som Anna von Hausswolff, vars pianosånger ger svart soul en helt ny innebörd i skarven mellan PJ Harvey och en kabarédiva från helvetet. Satan Takes A Holidays hybridpunk sipprar in i sömmarna från intilliggande scenen Lyran men låter bara mesig i jämförelse.

Singer/songwriter-kollegan Regina Spektor kommer bara i närheten av den dramatiken när hon senare på kvällen korsar ”Matrix”-mässiga framtidsvisioner med Mozarts rekviem bakom flygeln i ”Machine”.