Good evening Arvika! vrålar Dave Gahan under en klarblå kvällshimmel innan Depeche Mode börjar bläddra bakåt i låtkatalogen med ”Walking in my shoes”. Det går nästan att föreställa sig bandets legendariska spelning på utomhusarenan Rose Bowl i Pasadena 1988 – och U2-prägeln på den inledande trippeln från senaste skivan är förlåten. Också fast Martin Gore klamrar sig fast vid gitarren större delen av spelningen och återuppväcker det numera klassiska soundet i skarven mellan synt och blues.
Dave Gahan inte bara tror att han är Gud – han vet att han är det. Särskilt när han kråmar sig i ”It’s no good”. Möjligen är han något stillsammare än vanligt men annars är det svårt att tänka sig att sångaren i våras opererades för cancer i urinblåsan och att flera stora konserter i gruppens turnéplan fick ställas in. Bandets ständige sekreterare Andy Fletcher klappar igång publiken och Gore gör ett bedårande solonummer i silverkreation. ”A Question of time” låter förkrossande bra och de åldrande pojkarna från Basildon tankar strax på med ännu ett ”Black celebration”-nummer, ursnygga ”Fly on the windscreen”.
Materialet från ”Sounds of the universe” låter starkare än väntat men är ändå konsertens svagaste länk. Möjligen saknar man också något ytterligare extranummer men dynamiken är god med gamla hits i uppfräschad tappning och Depeche Mode har alltid korrumperat världen gradvis. Under ”Never let me down again” förvandlas grusplanen till ett böljande hav av vevande armar som senare sträcks mot skyn under ”Personal Jesus”.
På lokalnyheterna talas det om Depeche Mode som skälet till att Arvikafestivalen över huvud taget kom till. Senast man fick till en drömbokning – Kraftwerk 2004 – var festivalen samtidigt på väg att gå omkull men mycket har hänt sedan dess. I takt med att det forna syntfästet reat ut sin svarta själ har Arvika expanderat och ironiskt nog blivit lite av ”det nya svarta” – festivalen man ska besöka oavsett man bryr sig mest om musik eller öl.
Därför slår mörka hjärtan ett extra slag när de tevespelsinspirerade syntlegenderna Welle:Erdball ställer till med barnkalas för alla syntare. Tyskarna har tagit sitt namn efter ett radioprogram från 1920-talet – ett av de sista under Weimarrepubliken – och driver med såväl tysk nationalism, som konsumism. Med inledande Kraftwerk-klassikern ”Die Roboter” piskar de snabbt upp en veritabel masspsykos bland stöveltrampsfetischister och nya svartfötter. Det är en sagolik dröm – komplett med oljefat, chockrosa ballonger och pappersflygplan. Commodore 64 är den viktigaste komponenten för gruppens snärtiga sound och sångaren Honey ber gemytligt om en ovation för den legendariska hemdatorn innan bandet fortsätter att dela ut hårda paket.
Lite senare på kvällen blir det dubbel 90-talsnostalgi. Svenska syntpopparna The Mobile Homes gör en ganska blek spelning på lilla Lyran-scenen samtidigt som bob hund levererar folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Med sångaren Thomas Öberg i pärlhalsband och vit fantomenmask finns inga egentliga tecken på förslitningsskador. Det låter som en gammal hederlig, rätt så röjig bob hund-konsert alltid har gjort. Från nya ”Tinnitus i hjärtat” till kära återseenden som ”Den lilla planeten” och spattiga ”Istället för musik: förvirring”.
När Fever Ray senare på natten sprider laserstrålar i midnattsmörkret och publiken läcker ut över hela grusplanen känns Apollotältet väldigt underdimensionerat. Så blir Karin Dreijer Anderssons suggestiva soloprojekt också det perfekta tillfället att vackla bort från området i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet.