Johanna Paulsson rapporterar från Arvikafestivalens tredje dag.
En flock bleka svartrockare har samlats utanför Orion i väntan på att dörrarna ska slås upp. Diary of Dreams är så nära man kommer ett murrigt Sisters Of Mercy utan att bli ett coverband. Antagligen har tyskarnas spelning förlagts till festivalens enda inomhusscen för att vampyrerna ska slippa solljuset en stund.
På lördagen är det goth och blandat som gäller – fast mest det senare. Aesthetic Perfections knivskarpa industrielectro med lätt kommersiell lutning ger en fin start på dagen innan popnamnen tornar upp sig på rad. Från Joel Alme och Jenny Wilson till Fleet Foxes hemvävda stämsångstristess som på sin höjd tänder till under ”Your protector”.
Kvällens stora besvikelse är annars Thåström. Hur mycket han än rycker och knycker får han inte fram nerven ens i sina mest skärseldsgnisslande stunder eller en bultande 90-talspärla som ”Miss Huddinge -72”. Spelningen känns forcerad och balladrocken bedrövligt sömndrucken, även om senaste skivans titelspår, ”Kärlek är för dom”, låter mullrigare och mer suggestiv live i duett med Anna Ternheim. När ”Långtbort” lullar på som första extranummer förstår man att det är dags att vandra vidare.
Borta i Apollotältet inleder tyska electropunkpionjärerna DAF med ett obegripligt trumsolo, men får så småningom fart på de främre leden med ”Der Mussolini” – discodängan som på genrens ironiska vis flirtar med totalitära ideologier åt både höger och vänster. En gång i tiden förklarade Düsseldorf-duon krig mot den angloamerikanska popimperialismen. Deras monotona syntslingor formade 80-talets hårda syntmusik, ”electronic body music” eller EBM, men i dag känns soundet en smula ihåligt.
Ändå håller stämningen i sig på ångorna av ren nostalgi. Sångaren Gabriel ”Gabi” Delgado López har knäppt upp skjortan, häller vatten över sig själv och publiken, men sjunger för lite med skrevet – även i gruppens mest homoerotiska stunder. Att han under blippiga extranumret ”Der Räuber und der Prinz” slår sig ner på scenkanten förstärker intrycket av pensionerad bodymusik, men konserten har en viss tjusning ändå.
Under eftermiddagens presskonferens beräknades publiksiffran landa på 22.500 besökare, vilket innebär en stadig expansion. Frågan är bara hur Arvikafestivalen ska gå vidare efter prestigebokningen Depeche Mode. Man kan anta att lugnet under festivalen till stora delar berodde på såväl en lite äldre som tillfälligt gästande fredagspublik. Och om en uppslutning av den här kalibern ska bli solid lär det krävas minst lika stora krafter nästa år.
Samtidigt visar sig amerikanska alternativmetalbandet Korns final på Vintergatan vara lika hård och fokuserad som ett välriktat knytnävsslag. Och givetvis passar det utmärkt på en festival som på senare tid gärna toppat affischerna även med hårdrocksnamn. Korns debutalbum från 1994 brukar anses vara det första inom nu metal-genren, och musiken är en lika kreativ som komplex mix av metal, grunge, hip hop och funk. Dessutom letar sig Pink Floyds ”Another brick in the wall” in bland extranumren.
Sångaren Jonathan Davis bär svart kilt och visar att säckpipa är ett underskattat metal-instrument. Lägg därtill ett imponerande schizofrent röstregister; från raspig och lätt nasal till rena avgrundsvrålet. ”Jag räknar till tre och alla säger ’fuck that’”, beordrar han alla ”kornheads”. Bandet låter lysande och i takt med att de rullar ut sitt tunga groove över alla vispande dreadlocks på grusplanen glider de mörka molnen som på beställning in över den värmländska skogen.