Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Band of Horses på Annexet i Stockholm

Den strävsamme Ben Bridwell har lett Band of Horses genom olika faser sedan mitten av 00-talet.
Den strävsamme Ben Bridwell har lett Band of Horses genom olika faser sedan mitten av 00-talet. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Idogt. Ett ojämnt band som ändå går att lita på.

3

MUSIK
Band of Horses
Scen: Annexet, Stockholm.

Ibland kan ett enda litet ord göra hela skillnaden. Som när Ben Bridwell bara någon låt in på konserten välkomnar oss och introducerar bandet han lett sedan mitten av 00-talet. Han säger inte bara ”we’re Band of Horses”, utan ”we’re still Band of Horses”.

Just det där ”still” tror jag är rätt avgörande för att förklara varför South Carolina-bandet fyller konsertlokaler av Annexets ändå ganska rejäla storlek år 2017.

Det finns nämligen något pålitligt och beständigt i Band of Horses. Det var kanske aldrig det bästa eller mest uppenbart talangfulla av 00-talets amerikanska våg av skäggiga och flanellskjortiga rockband, men de borrade ned sina långhåriga skallar, kämpade sig igenom gruppens tidiga fas med extremt många medlemsbyten och bet ihop när Bridwell skrev färre och färre minnesvärda låtar.

När konkurrenterna splittrades eller tog långa pauser fortsatte Bridwell och de andra att släppa skivor med hyfsat jämna mellanrum och finjustera sin uppdaterade Gram Parsons-kosmiska countryrock.

Det finns något djupt sympatiskt med det där strävsamma oglamourösa kämpandet, som gör att man har visst överseende med att de på Annexet, lite som en spegling av hela karriären, är rätt ojämna. I ena stunden urartar ”Islands on the coast” i en grunge-ig sörja, i nästa görs en avskalad och direkt bedårande ömsint akustisk version av ”No one’s gonna love you”.

I ena stunden larmar de på ganska planlöst – vill man ha häftigt eller roligt oväsen finns det rätt många bättre band att söka sig till – bara för att i nästa snyggt smälta samman 90-talets taggiga alternativrockighet med countryrockens melodiösa sida i ”Detlef Schrempf”. Extrema vildsinta urladdningar i form av ”Is there a ghost” och ”The funeral” följs upp av betydligt tamare ”Our swords” respektive ”The general specific”. Så håller det på.

Man får kanske bara ta det onda med det goda och nöja sig med att de fortfarande är Band of Horses. Bandet som står när andra faller.