Många faktorer spelar in när ett band bokas till ett visst ställe. Baltimoreduon Beach House kunde lätt fylla en större klubb, men nu råkar Fritz’s Corner ha lördagskvällarna på Debaser Slussen och ogillar dessutom förköp. Så publiken får ställa sig i kö. När jag kommer gående ser jag kön sträcka sig tvärs över Karl Johans torg, upp för trapporna mot Gamla stan och vidare över bron mot Slussen.
– Det var bara sju personer här senast vi spelade, konstaterar Victoria Legrand roat, och undrar om någon av oss var här då. Nu råkade en bloggare faktiskt räkna efter, i oktober 2007, så den korrekta siffran är nog trettiosju, men skillnaden är ändå uppenbar. Senvintern 2010 hör Beach House till indievärldens stora snackisar och gensvaret är därefter.
Musiken har ändrat sig mindre på samma tid. Beach House är ett typexempel på den sorts band som har en musikalisk vision och håller sig till den. Ett tempo, ett sound, en stämning. Att kalla dem enkelspåriga är knappt ens kritik.
De är tre på scen, grundduon utökad med en trummis. Men trummaskinen har ändå sin plats, det billiga och maskinella fyller en viktig funktion – à la ett demoband som hela tiden vill mer, men inte har råd. Det handlar om en melankolisk-drömsk popmusik som drar åt det storslagna, där syntspelande Victoria Legrands röst påminner om manliga vemodssångare från Flaming Lips, Mercury Rev och My Morning Jacket. Medan Alex Scally spelar en så klar och stillsam elgitarr att han kunde konkurrera ut självaste Vini Reilly från Durutti Column.
Att inom dessa snäva ramar lyckas skulptera sånger som har sina egna identiteter kan inte vara lätt, men Beach House blir allt bättre på det. Kanske har de redan slagit igenom och möjligen är senaste albumet ”Teen dream” deras mästerverk. Men helst vill jag tro att de bara kommer att fortsätta åt samma håll, och snida exakt samma sång allt närmare perfektionen.