Nina Ramsby, Eliane Elias, Patti Smith, Mariam Wallentin - det är de kvinnliga musikerna som gör starkast intryck på Stockholms jazzfestival. Ett annat bra exempel är basisten och sångerskan Esperanza Spalding.
Nina Ramsby, Eliane Elias, Patti Smith, Mariam Wallentin - det är de kvinnliga musikerna som gör starkast intryck på Stockholms jazzfestival. Man ska kanske inte göra för stor sak av det där med manligt och kvinnligt musiker som musiker men de som tenderar att visa upp sina tekniska färdigheter snarare än att göra personlig musik är utan tvekan männen.
Helst hör man ju både skicklighet och någon form av djupare uttryck, som hos just de kvinnliga musikerna jag nämner ovan. Ett annat bra exempel är basisten och sångerskan Esperanza Spalding. Hon är amerikanska och rör sig obesvärat mellan jazz, soul och samba. Rent teknisk imponerar hon inte minst genom blotta kombinationen av att spela bas och sjunga, vilket är erkänt svårt.
Spalding, som också alternerar mellan el- och kontrabas, är fullständigt ett med sin musik. Knepiga basgångar smälter samman med groove och själfullhet; det är som om varje detalj var av nödvändighet. Nu finns det givetvis manliga musiker med liknande kvaliteter, men i många fall, inom jazzen såväl som rocken, är männen alldeles för upptagna vid att förvara någon form av revir. Det är oerhört tröttsamt och desto mer befriande att höra någon som Esperanza Spalding.