I onsdags var sista anmälningsdag för en tävling på Belle & Sebastians hemsida, där fans uppmanats klottra titeln på gruppens kommande album ”Write about love” lite varstans och sedan skicka in en bild på resultatet. Många bilder på nedkritade brittiska stenmurar och nedklottrade vita tygskor har det blivit. Av och med fans i ljusa, väna sextiotalsstassar som poserar med fötterna lättjefullt dinglande i luften.
Tävlingen var ett väldigt snällt och gulligt sätt att lansera en ny skiva och ett ganska återhållet sätt att annonsera en comeback på, efter fyra års relativ tystnad. Helt i linje med hur Belle & Sebastian alltid varit och fortfarande är som band: mjuka, intellektuella, omtänksamma, inkluderande, belästa, kanske aningen driftslösa.
Men, och det här är ett väldigt viktigt men, aldrig mjäkiga. Hur mespoppiga Belle & Sebastian än kan framstå så låter de, mot förmodan och till skillnad från de flesta andra liknande band, aldrig anemiska eller som att de helt saknar libido.
Man kan missta gruppens musik för ”inte i kväll, älskling, jag läser”-pop, jag har själv gjort det flera gånger, men då gör man både bandet och sig själv en otjänst. För på sitt sätt har de faktiskt ett groove och en alldeles egen lågenergikraft. Som lyser särskilt starkt live.
Belle & Sebastian kan knappast anklagas för att vara särskilt muskulösa eller kraftfulla, men de har hittat sätt att utnyttja det till sin fördel, de få muskler som finns där använder gruppen till fullo på Popagandas stora scen. Blåset, stråkarna, de allt mer högljudda gitarrerna, ger hela tiden ett driv och en framåtrörelse.
Trots medlemsavhopp och skivbolagsbyten finns också gruppens kärna kvar – de briljanta melodierna och Stuart Murdochs lätt lakoniska texter och klara, stadiga, perfekta popröst. Man hör att det är ett omfångsrikt band, att instrumenteringen ger dem möjligheter att understryka tjusiga detaljer och att det finns en fyllighet i varje arrangemang. Under åren har de med till exempel ”I’m a cuckoo”, ”The boy with the arab strap”, ”If you’re feeling sinister” och många fler byggt upp en låtskatt som gör att konserten har få, om ens några, svaga ögonblick. Utan större åthävor – Belle & Sebastian jobbar inte riktigt med sådant – står de för en strålande återkomst.