Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Beverly ”Guitar” Watkins på Fasching

Snart 79-åriga Berverly Watkins greppar sin Fender Stratocaster och spelar blues.
Snart 79-åriga Berverly Watkins greppar sin Fender Stratocaster och spelar blues. Foto: Adrian Pehrson

Showig legendar. Beverly Watkins har bluesen som livshållning, skriver Johannes Cornell.

3

Beverly ”Guitar” Watkins

Scen: Fasching, Stockholm

Först slår mig tanken att kanske är det verkligen en äldre, distingerad dam från något av kryssningsfartygen som har råkat förirra sig upp på scenen just som gitarristen i kompbandet presenterar blueslegendaren Beverly ”Guitar” Watkins. Hon bär vit blus och marinblå slacks och kofta med en röd ros på slaget. Till det lackade lågskor och en liten randig hatt, nära nog en lidingömelitta.

Men så stoppar hon ett plektrum i ena skon. Och greppar en Fender Stratocaster. Och sjunger. Och är varken pensionerad eller vilse.

Tvärtom har långa vägar lett henne hit. Utan tvivel har hon också trotsat betydligt fler fördomar än mina sedan hon bröt upp från barndomens Georgia. Hon är 78 år i dag. 79 nästa år, lägger hon till – som en påminnelse om att vägen faktiskt tar slut, kanske alldeles runt hörnet.

Fast hennes blues berättar inte den historien. Den är snarare en iakttagelse av livet som besannats så många gånger att den blivit ett permanent statement. Den är också en konst och ett hantverk. Men ytterst en livshållning, med aldrig läkta kontaktytor mot å ena sidan religion och andevärldar, å den andra allt det vanliga och banala och mänskliga.

Som den mesta blues som kan göra anspråk på att vara riktigt äkta – mycket av den ”upptäcktes” ju först till följd av den brittiska bluesvågen på 60-talet – innefattar Watkins scenframträdande samtidigt en god portion show. Den är inget vidare i sig. Mer halvtaskig och liksom Kiviks marknad. Spela gitarr bakom huvudet, till exempel. Det är inte varje dag man ser en pantertant göra det. Men att förvänta sig någonting annat och mer allvarsamt innebär förmodligen bara ytterligare en fördom.

Watkins allvar ligger i stället i själva den där hållningen. Hur hon också växlar, när som helst, mellan texten och kommentarer om bandet eller vad som än sker i nuet och har med hur landet ligger att göra. Det är en och samma sak. Som förstås kallas blues.