Det är en bombastisk korsning av jazz, rock och funk. Det är musik som inte sällan låter så triumfatorisk att den kunde tävla med italienska nationalsången. Det är en fyrkantig flirt med world music som måste få Joe Zawinul att rotera i sin grav. Det är öronbedövande och tröttsamt.

Men inte bara så. Billy Cobham är en legendarisk trumslagare med ett förflutet hos Miles Davis och i Mahavishnu Orchestra. Han var med om att skapa själva begreppet fusion och hör också till arkitekterna bakom modernt trumspel tvärs igenom de flesta kända genrer. Numer är han speltekniskt omkörd av andra, yngre förmågor (Morgan Ågren, till exempel), men lyssnar man efter är det egentligen inte på det planet han bäst uttrycker sin musikalitet i dag.

Det krävs att man lyssnar efter, för det är fortfarande mycket machospel och buller och bång. Men med jämna mellanrum är det som om han tog ett steg tillbaka och fann sig i en annan roll. Bekvämt lutad mot groovet spelar han jazz och latin utan andra krav på sig än att hålla musiken vid liv. Då, kanske främst då, hörs det vilken sann mästare han är.

Nu är verkligheten förstås aldrig så enkel. Oavsett om han står på med sin teknik eller spelar mer lyhört är källan en och samma känsla för musiken. Kraften är en sak, men precisionen vore otänkbar utan den inre förankringen.