Det råder förstås ingen tvekan om att Front 242 är huvudattraktionen på Bodyfest. Inte bara för att festivalen föregåtts av Bodyruset, ett motionslopp för syntare som gick av stapeln i september på distansen 2,42 km som en hyllning till bandet. Utan främst för att de belgiska hårdsyntarna lagt grunden för hela body-scenen. Eller EBM – electronic body music – syntpopens stöveltrampande subgenre med rötter i det tidiga 80-talet och brittisk industrimusik.
På Klubben fyrar de av ”Body to body” redan som andra låt. Den militaristiska imagen med skottsäkra västar och automatkarbiner har tonats ner en aning med åren, liksom den politiska sprängkraften i låtar som ”Funkhadafi”. Men Front 242 låter fortfarande piggare än många av sina yngre kolleger. Det blir en generös giv publikfavoriter som ”Tragedy for you”, ”Headhunter” och ”Welcome to paradise” men i stället för att släpa runt på ett avskalat old school-sound har de fortsatt uppdatera sina gamla klubbhits med varsamma remixarrangemang och avslutar med extranumret ”Punish your machine”.
På 80-talet handlade body-scenen mycket om att slåss mot den angloamerikanska popimperialismen och ambitionen lever kvar hos festivalens andra internationella bokning Tyske Ludder som har en mer aggressiv framtoning. ”Ein, zwei, drei, vier”, vrålar bandets batterist under ”Panzer”. Problemet är bara att ”tyskhorornas” koncept är lite för oansvarigt för att det ska kännas riktigt bekvämt. Tematiken spänner från scientologikritik med Tom Cruise-bilder i fonden till mer genretypiska tvetydigheter ackompanjerade av sedvanliga stridsvagnssekvenser.
Till transportsträckorna hör också svenska Front 242-epigonerna Autodafeh som sjunger om ”black boots and uniform” utan någon riktigt egen idé. Förväntningarna är högre på 90-talets stora Karlskogaband Pouppée Fabrikk som gör ett exklusivt återföreningsgig med mestadels gammalt och lite nytt.
”Det var länge sen, hörrni!”, säger sångaren Henrik Björkk. Hans röst passar egentligen bättre för hårdrock men så sökte ju sig bandet också tidigt närmare Die Krupps legering av elektroniskt och metall. Det rapporteras att en busslast tyskar tagit sig till Bodyfest enbart för att se Pouppée Fabrikk. De borde om inte annat vara nöjda när de svenska EBM-veteranerna avrundar med ”Die Jugend” som första extranummer.
Men Bodyfest fyller också glädjande nog det tomrum som uppstod när syntfestivalen Tinitus tackade för sig i fjol och parar gärna ihop legendariska namn med relativt nya band som Stockholm Wrecking crew och festivalgeneralen Jens Plesners eget No sleep by the machine för att säkra tillväxten. Mest intressanta är ändå Spark! Västkustduon har hittat en egen nisch i knytnävshård body på svenska med refränger som är omöjliga att få ur skallen. Inte minst den klaustrofobiskt larmande ”Glassbilen” biter sig fast lika envist som en Hemglass-vinjett. Spark! visar att modern EBM inte bara behöver handla om släggor, stålverk och svett men avslutar ändå sin konsert som traditionen kräver med kallhamrade fabrikshyllningen ”Produktion nonstop”.