Världsturnén ”The Circus Starring: Britney Spears” är inte bara världsstjärnans stora comebackshow utan ett spektakel av enorma mått. Ändå visar första halvan av konserten knappast upp en självständig artist som njuter av att stå på scen. Men med starka hit-låtar som "Toxic" vänder hon showen, skriver Johanna Paulsson.
Det börjar med en nedräkning i högtalarna. Sedan tar det tjugofem minuter – fyllda av skicklig men tjatig akrobatik – innan Britney Spears sänks ner från taket i givna öppningslåten ”Circus” och kliver fram som en tämligen slak cirkusdirektör/dominatrix.
Världsturnén ”The Circus Starring: Britney Spears” är inte bara världsstjärnans stora comebackshow utan ett spektakel av enorma mått. Som om man istället för att satsa på ett riktigt starkt låtmaterial garderar med en ytterst proffsig samling trapetskonstnärer, trollkarlar och dansare som kan täcka upp och distrahera om huvudpersonen själv inte räcker till.
Med scen och sidopodier i mitten har Globen samtidigt förvandlats till en osedvanligt intim manege. Ändå visar första halvan av konserten knappast upp en självständig artist som njuter av att stå på scen. Snarare är det märkligt kontaktlöst; imponerande men irriterande distanserat. Låtarna går en liksom förbi medan Britney Spears av allt att döma mimar sig igenom dem och släntrar fram över scenen. Ändå råder det knappast någon tvekan om att turnén är en revansch efter skilsmässa, vårdnadstvist och psykbryt.
Publiken består nästan uteslutande av kvinnor – i alla åldrar – och utanför säljs sparkdräkter med texten ”Oops I did it again”. Samtidigt är det här en barnförbjuden bondage-Britney som smart nog använder cirkustemat för att förvandla S&M till familjeunderhållning med låtar som cyberpunksexiga ”I’m a Slave 4 you”, vattendelaren mellan de tuggummipoppiga Max Martin-produktionerna hon slog igenom med i slutet av 90-talet och den hårdare danspopen. Och i likhet med den uppenbara inspirationskällan – Madonnas erotiska ”The Girlie Show World Tour” – är det här inget annat än en effektfull sexcirkus, komplett med militärdrill. Spears är visserligen mindre av domptör än poserna antyder men definitivt mer master än servant. För om någon just nu är den undergivna parten så är det onekligen media; Britney-hysterin tycks lika utbredd i pressen som bland de skrikande fansen.
”What’s up Sweden?”, säger popsångerskan halvvägs innan hon framför balladen ”Everytime” alldeles bedårande under ett blått paraply – en av hennes finaste låtar som verkligen växer och tillåter henne att ta över scenen i egen person. Sedan får pausvideon med venetianska ögonmasker à la Stanley Kubrick-filmen ”Eyes wide shut” till Marilyn Mansons Eurythmics-cover ”Sweet dreams (are made of this)” ses som ett statement i all sin perversion. Så är det också med fräna ”Freakshow” konserten lyfter på allvar – en svärtad återkomst för ”Britney bitch” som följs av en veritabel sexorgie. Inklusive dansare i latexmasker som bildar en mänsklig gunga för stjärnan.
En stark hit som ”Toxic” bjuder ruffig bakgårdsromantik följt av en rejält omarbetad ”… Baby one more time” och vid det laget har det faktiskt vänt. Särskilt extranumret ”Womanizer” med Britney i porrig polisuniform är tillräckligt snärtigt för att ge sken av en brud med kontroll. Eller åtminstone av en kvinna under påverkan, på väg tillbaka mot något slags maktbalans.