O2 Arena är inte så mycket en konsertarena som ett nöjesfält. Bokstavligt talat. Utanför ingången till själva konsertlokalen finns en restauranggata som skulle göra vilken charterreseort som helst avundsjuk, ett flertal klubbar och åtminstone en handfull karuseller.

Och på scenen är det cirkusföreställning. Redan före själva konserten har Big Apple Circus roterat stora metallkuber, jonglerat och visat på rätt högtflygande akrobatik. Bröderna Bronett skulle varit stolta.

När Spears väl gör entré i cirkusdirektördräkt i – gissa! - ”Circus” drar spektaklet i gång på allvar. Ett dussin dansare virvlar runt henne från alla håll och kanter. Något slags kulmen nås när en kvartett hissas ned från ljusriggen ovanför scenen.

Mitt i alltihop flänger Spears runt och sjunger misstänkt oberört: jag ska inte spekulera för mycket i om sången är delvis förinspelad eller inte, men inte ens en ett konditionsfenomen som Gunde Svan i åttiotalistiskt topptrim hade kunnat ta sig igenom de pass som Spears genomför utan att låta åtminstone en gnutta andfådd.

Med tanke på cirkustemat är Spears också väldigt defensiv i sin roll som publikdomptör. Nog för att hon har stödet ändå, men koncentrationen ligger så väldigt mycket på vad som ska hända på scenen, på showen, att man saknar lite kontakt med fansen.

När ”Circus” närmar sig slutet stängs Spears in i en bur och gör kanske sin allra bästa låt – ”Piece of me”. Ett kaxigt svar på mediebilden av henne, satt till en stenhård, men melodiös poplåt.

Tyvärr dröjer det väldigt länge, en dryg timme, till en utmärkt ”Toxic” och en rejält omarbetad ”Baby one more time”, innan konserten når en lika hög nivå igen. Spears ska ha all heder för att hon tror så mycket på materialet på comebackskivan ”Circus” att konserten byggs kring den. Att hon hellre lever nu än ser bakåt innebär att en del säkra kort väljs bort, men också att musiken blir väl homogent danspoppig. Det blir extra tydligt när balladen ”Everytime” dyker upp mitt i allt snuskfunkande och visar att hon precis som föregångarna och förebilderna Madonna och Janet Jackson gör sig minst lika bra som näpen mjukpopsångerska.

Det är en modern arenapopsjukdom att det aldrig får vara en lugn stund, att saker ska hända överallt hela tiden; en bra konsert i den här storleken behöver för balansen och dynamikens skull också andningspauser. Och till andningspauser räknar jag inte videomontage på bildskärmar, att Marilyn Mansons Eurythmics-cover ”Sweet dreams” spelas från början till slut eller när Spears genomför klädbyten och dansarna på egen hand får visa sig på styva linan. Det är den moderna arenakonsertens motsvarighet till den gamla tidens trumsolon.

Som maximalistisk och modern scenshow och dansuppvisning är turnépremiären onekligen rätt imponerande, om än något rörig. Men som konsert? Nja.