Först är han adrenalinstinn i en timme. Sedan blir han "The Boss". För att lämna oss som folklustig jultomte, i "Santa Claus is coming to town".
Konserten inleds med ett dussin sånger i sammanbitna, rätt aggressiva versioner. Arenarock med spända käkar. Bruce Springsteen öppnar med "Radio Nowhere" från senaste albumet "Magic", en låt som är ett rop ut i etern: Är det någon som hör en alienererad man, besviken på sitt land? Han fortsätter med "No surrender", och symboliken är inte direkt otydlig. Det är Bruce Springsteen, för dagen klädd i helsvart, som är den frustrerade Faludi-mannen som ropar ut i luften. Bara det att halva världen lyssnar. The E Street Band murrar loss i "Gypsy Biker", Springsteen plockar fram munspelet, och så, i "Magic", även den akustiska gitarren och balladförpackad ilska. Han mumlar om de senaste sex årens politiska tragedi i USA, för att sedan låta konsertupptakten kulminera i en tolkning av "Reason to believe" som bäst liknas vid ett vredesutbrott. Den är hiskelig, de rockar som en rostig skördetröska, men det är mycket helhjärtat genomfört. Man kan kalla det ZZ-top-rock, eller för en strålande iscensättning av återhållen aggressivitet. Det är också ett sätt att flippa, bara inte vackert. "Candys room" och "Shes the one" blir en slags höjdpunkt på det sammanbitna setet.
Det är då "The Boss" - gud bevare honom för detta smeknamn - tar över. Då är det meningen att vi ska ha lite mer kul. Det blir dessvärre tvärtom. När Bruce Springsteen är Bruce Springsteen är han underhållande. När han är "The Boss" är han som en belgian blue-version av sig själv. Då kan han langa på "The promised land" med foten på farthållaren, och dra upp "The river"-allsång ur publikdiket i sömnen. Då gör han "Dancing in the dark" i lysrörsljus. Han går en liksom förbi, med undantag för en berusad "Jungleland".
När Bruce Springsteen - i egenskap av just Bruce Springsteen och inte "The Boss" - var i Globen för ett drygt år sedan kom han lastad med Pete Seeger-sånger. Det var litet som att se en frisläppt fånge. Han befann sig i ett fullkomligt utflippat rus, och det låg nära till hands att se det som en effekt av att han inte behövde leva upp till sin egen myt. Han var sprudlande och gycklande och tivolimässig, deluxe.
I en intervju i Rolling Stone i oktober pratade Bruce Springsteen om den kärlekshistoria han inlett med sitt gamla material igen, om friheten och prestigelösheten som råder innan man Blivit Någon. När man inleder, men likaså när man avslutar, en karriär. Han menar att han är där nu igen, fri och utan press på sig, utan vilja att "tävla med 50 Cent eller hamna på MTV".
Det är svårt att tro att det är samma man som dansade loss för ett år seedan som står här nu med väldigt brett mellan bootsen. Ja, Bruce Springsteen har faktiskt börjat gå som John Wayne. Och Patti Scialfa har stannat hemma.
Den här gången kommer han med albumet "Magic" i famnen, och eftersom det är ett riktigt lyckat försök att återvända till de så kallade rötterna, kan man förvånas över att han är så mycket standard-Boss.
Men som han själv säger: Bruce Springsteen är så bisarrt stor att han befinner sig bortom vanliga parametrar. Det är dock inte en helt problemfri plats att befinna sig på - rock-idévärlden. Titta bara. Här står han och gör en mycket reko konsert, och publiken ser ut som ett stort "Jaha".