Springsteen hittar nya klassiker
.
Inledningen kunde inte slå an tonen mer självklart. Först, eftersom det ändå är USA:s nationaldag, en bänghård "Born in the USA". Sedan "Radio nowhere" där Springsteen sjunger "I want a thousand guitars/I want pounding drums/I want a million different voices speaking in tongue".
De där raderna säger mycket om vad Springsteen och E Street Band alltid är ute efter, oavsett vilket år som står i almanackan. De vill, är närmast tvungna, att göra rockmusik på väldigt hög nivå som når ut över en hel arena av Ullevis storlek - och när taket ovanför pressläktaren svajar av trycket får man nog säga att de lyckas. Kvällen till ära sänds konserten direkt till fans på andra sidan Atlanten. Sveriges största arena räcker liksom inte till.
Till en början har de bara förfärligt svårt att leva upp till orden i "Radio nowhere".
Springsteen sjunger gutturalare än jag någonsin hört honom, på ett i ärlighetens namn inte särskilt tilltalande sätt, och Max Weinberg, annars kanske världens bästa trummis, dunkar så hårt och obevekligt på trummorna att man nästan tycker synd om dem. Just de två är övertända som en nyss inbytt Kim Källström i fotbollslandslaget, alltför angelägna att bevisa sig.
Det är för all del mäktigt, som en uppvisning i rå kraft, men samtidigt: i just de två första låtarna vräker Bossen och bandet på så mycket att de närmast slår knut på sig själva. Det händer vid ytterligare ett par tillfällen. Gitarrsolona i "Prove it all night" och "Because the night" blir till exempel väl många och långa.
Det är först när Springsteen släpper på gasen något, ironiskt nog i den optimala bilåkarlåten "Out in the streets", som han hittar rätt. När Springsteen faktiskt inser att en skarp ihållande låga, även om den inte är en arenarockexplosion, på sitt sätt kan vara lika intensiv.
Det betydligt mer avslappnade midtempot passar numera hans röst bättre. Den har förvisso fortfarande rätt bra tryck. Men med ålderns rätt har den tappat något av den där framvällande allt översköljande urkraften.
Springsteen är givetvis tillräckligt smart för att förstå det och efter den olyckliga inledningen radar han upp guldkorn. Väldigt många förväntade, men också en del oväntade och en del gamla paradnummer han tar sig kul friheter med. En alldeles himmelskt bra, långsamt stegrande "Atlantic city" som får en att önska att han oftare smälte ned sina akustiska låtar från "Nebraska" och "The ghost of Tom Joad" och stöpte om dem i E Street Band-form. En "Darlington county" med ett pianoklinkigt intro som är röjig The Faces-rock rakt av. En "4th of july, Asbury Park (Sandy)" visuellt väldigt snyggt inramad av bilder av nöjesfält i skymningen.
Sällan spelade "Be true" och (i alla fall på senare år) This hard land blandar upp hitparaden och de ständiga hänvisningarna till nationaldagen. Nyare E Street Band-nummer som den otroligt maffiga "The rising", "Marys place" och "Livin in the future" visar det man länge kunnat misstänka: Springsteen skriver fortfarande starka låtar. Det är bara Brendan OBriens stela, slicka produktion som gör att de framstår som så platta på skiva. "Long walk home" låter till och med som en framtida klassiker, med alla komponenter en bra E Street Band-låt ska ha.
Under en konsert där man ofta vet exakt var man tiden har artisten, vilket visserligen är övervägande till godo, blir överraskningarna få. Men här är en: i det hårda urvalet och den välbekanta omgivningen känns hans senaste tiofemton år nästan underskattade.