Det skuttar omkring ett tjog glada gamänger under ljuskronorna på Globens scen. Om de inte vore så vansinnigt slipat professionella skulle man tro att de just avslutat en studiecirkel i klämmigt folkmusikjammande - och att det här var avslutningsfesten.
Det är Bruce Springsteen i hänryckningens tid, och han vill aldrig låta den ta slut. Han har redan gjort flera turnéer på albumet "We shall overcome - The Seeger sessions". Men han kan bara inte lägga av.
Det måste ha med ruset att göra. Det är uppenbarligen svårt beroendeframkallande.
Ruset har alltid varit anden i flaskan som fått Springsteen-fans att vallfärda till hans arenashower, och efteråt yra om larger than
life-magin som uppstod. Men när hans egna låtar nu inte utgör showens kärna - när han i stället börjat elda på den amerikanska sångboken - är det som om hans sista hämningar släppt.
Nu är han precis så där prestigelöst uppsluppen som man föreställer sig att han var åren före "Born to run". Därför är det logiskt att en låt som "Growin up" är finast i den här föreställningen, och samlar mest romantik omkring sig.
Där finns allt det bästa med Bruce Springsteen, det sprudlande och frisinnade, som han verkar ha fått kontakt med igen.
Vid varje tidigare tillfälle då han gått in för andras låtar eller berättelser, eller i tydligt fiktiva berättarjag, har det blivit blått och vemodigt. Som i (den förvisso strålande) Steinbeck-deppen. Den här kvällen är "The Ghost of Tom Joad" i stort sett det enda som avviker från gycklarnas afton.
Säkert har det med den förbannade autenticiteten att göra, eller kravet på den, som förföljt Bruce Springsteen genom alla år. Kanske har det tyngt honom mer än man kunnat ana: Så länge han spelar sina egna sånger måste han vara BRUUCE, den rättrådiga rockens boss.
Inför folkmusiken struntar han i regelböckerna. Framför allt slipper han axla
den identitet hans egen sångbok byggt upp. Han skriker sönder "You can look (but you better not touch)", och gör det vällustigt som om han
verkligen vill krossa den.
Han flippar hårt i sina gamla låtar, så som "Open all night" i mellankrigstidsfreakshow-tappning, och även om inte alla tolkningar är så musikaliskt njutbara så är det fantastiskt att se Bruce Springsteen flippa.
Eftersom de har kört den här föreställningen så många varv nu kunde man vänta sig att få den serverad i finjusterad form, men nyanserna offras ännu för röjarfesten, och politiken lämnar plats åt hänryckningen. Det är själva hänryckningen som är politiken för Bruce
Springsteen. The gospel according to Bruce Springsteen. Hans uppror mot bredbensrocken.