Problemet för Springsteen, eller för publiken snarare, är att ribban hamnat så väldigt högt efter spelningen som spräckte Ullevis fundament 1985. Po Tidholm upplever en kväll på jobbet på Stadion i Stockholm.
Det är första kvällen av tre i Stockholm. Vädret kan inte vara mycket sämre så här års. Det har förstås hänt att det snöat i juni, men 5 plusgrader och ihållande regn är illa nog.
Men trettio tusen konsulter skulle inte kunna räkna ut en mer - för den svenska folksjälen - insmickrande inledning: Först kommer Nils Lofgren ut och spelar ”Idas sommarvisa” på dragspel med riktigt Jularbo-gung. Sedan kommer Springsteen och hela bandet. De väljer att börja med Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll stop the rain”. Och med detta har de prickat in två mycket svenska svagheter. Och showen kan börja.
Utan några större åthävor drar Springsteen igång ”Badlands” och innan den ens klingat ut har han räknat in ”My lucky day” från nya skivan. Sedan följer ”Prove it all night” och det känns… precis som vanligt. Som en kväll på jobbet.
Nils Lofgren sa i DN på torsdagen att Bruce Springsteen är en underskattad gitarrist, och som av en händelse tar Springsteen själv hand om solopartierna i rätt många av konsertens låtar. Och visst, han är påfallande skicklig och flyhänt. Hans ljud är skitigt och hans ton är bluesig, men det låter faktiskt ganska surt. Snarare än att plocka toner gör han töjningar och oljud. Men det är ju så med Bruce Springsteen. När han verkligen vill rocka kan det låta ganska illa.
Ikväll håller han sig dock mitt i vägen. Varken låtvalen eller versionerna överraskar inledningsvis. Han gör ”Outlaw Pete” och ”Working on a dream” och de är precis så intetsägande som på nya skivan. Sedan leker han svart pingstpastor en stund, och det är en rutin han kan rätt bra. Han gjorde exakt samma grej sist han spelade på Stadion för tio år sedan.
Problemet för Springsteen, eller för publiken snarare, är ju att ribban hamnat så väldigt högt efter spelningen som spräckte Ullevis fundament 1985. Jag var själv inte där, men det var däremot den servitris jag arbetade med på mitt första och enda krogjobb i slutet av åttiotalet. Hon gav mig en livslektion vars truism hämtades från upplevelsen av just den konserten. Jag har hört Mona Sahlin prata om den på samma sätt. Det handlar förstås om kollektivet styrka och känslan av villkorslös gemenskap. Servitrisen tyckte att jag maskade. Och faktum är att kollektiva känslorus är rätt läskiga. De kan ju vara destruktiva också.
Jag tror att det här med att tappa huvudet faktiskt är något många Springsteen fans hoppas på att få göra. Det blev inte mycket av med det denna kväll. Vädret spelade nog in, men också de ganska släta låtvalen. Några större överraskningar blev det inte. Bruce verkade gå in för att underhålla med ett leende i mungipan. Lättsamt.
Men ”Seeds” var bra, med suggestiv inledning av Lofgren som också spelade sig själv i trans i slutet av en snygg ”Ghost of Tom Joad”. På den här turnén tar Bruce emot önskningar från publiken, och det har verkligen blivit vad som helst. En kväll spelade de ”Hava Nagila”. Ikväll blir det uddalåten ”I’m going down” och ”Wild thing”. Han stryker publiken medhårs. I ”Waitin’ on a sunny day” tar han till och med upp en sexårig flicka i famnen. Det är idel solsken, mitt i regnet.
Ändå kommer de varmaste applåderna efter depp-balladen ”The Wrestler”. Och därefter kommer faktiskt en viss känslovändning mot ett större allvar. Men avslutningen blir som förväntat extatisk, med ”Born to run” som givet slutnummer. Publiken blir bananas. Och Clarence Clemons sätter sitt solo, för omväxlings skull. Extranumren är inte märkvärdiga men nu har konserten liksom jobbat sig över krönet. Bandet är en självsvängande landsvägsbuss och publiken uppvärmd och glad. Sådan tur att det hela fortsätter på fredagen.