Medan termometern skoningslöst kryper ned mot nollstrecket gör Bruce Springsteen och hans E-Street Band sin andra Stockholmsspelning.
Jag blev inte helt övertygad av torsdagen men efter att ha upplevt denna andra kväll tror jag mer att det är själva förutsättningarna för den här turnén som är problematiska. Nästan samtliga turnéer de senaste tio åren har haft ett tema eller kunnat hämta kraft ur i det politiska läget.
2000-talet var ju det decennium då Springsteen äntligen talade ur skägget och på allvar och på ett konkret sätt tog ställning politiskt. Det tycks ha gjort honom gott, och många gamla sånger har tack vare det fått en ny laddning och ett nytt liv. Nu är Obama på plats och Springsteen inte längre i opposition.
Hans senaste skiva är den mest poppiga och sorglösa på många år. Och det präglar såklart konserterna. Tanken är inte att berätta historier (som under Tom Joad- och Seeger Sessionsturnéerna), syftet är att ha kul och underhålla. Jag tänker inte på något sätt förneka att han gör det bra. Han har en lätthet över hela sitt väsen den här kvällen, och han utstrålar en energi som vore beundransvärd till och med för någon hälften så gammal som han.
Han löper mellan högtalartornen samtidigt som han sjunger versen i ”Hungry heart”, han låter publiken slita och dra i honom, han hoppar jämfota av iver när bandet dunkar igång ”Darlington county”. Han ser helt enkelt väldigt glad ut. Låtlistan är minst sagt insmickrande. Och av de önskningar han tar emot väljer han, med publikens hjälp, de mest älskade sångerna: ”Hungry heart” och ”Thunder road”.
Med en artist så stor som Springsteen är det väl så att alla har varsin favoritinkarnation. Den Springsteen jag finner mest oumbärlig är berättaren, den som kan skriva en låt så stark att den fungerar som filmsynops (Sean Penn gjorde film av ”Highway Patrolman”), eller så täta att de lyckas levandegöra Steinbecks romanfigurer.
Höjdpunkten under torsdagens konsert, när jag faktiskt upplevde att tiden stannade, var balladen ”The Wrestler”. Den fick ett så starkt gensvar att jag faktiskt trodde att han skulle skriva om hela setlistan och dra hela ”Nebraska” på ett bräde. Men istället gick han åt motsatt håll. Och det var väl trevligt, för de som vill fira fredag och gunga till ”The Promised Land”.
De här festlåtarna har det negativa med sig att det fantastiska bandet i någon mån reduceras till kompmusiker. Storbildsskärmarna visar mest en leende Springsteen som leder allsång vid kravallstaketet. Det finns låtar där bandet tar större plats än i hittarna, som i ”Seeds”, ”Johnny 99” eller önskelåten ”Lost in the flood”. De låter ju så bra, även med Max Weinbergs artonåriga son Jay bakom trummorna. Han är lite biffigare än farsan, men väldigt stabil. Nils Lofgren imponerar återigen och Roy Bittan är ju alltid Roy Bittan. Garry Tallent håller en låg profil men kan nog inte överskattas.
Trots att setlistan ser rätt annorlunda ut återkommer många rutiner denna andra kväll. Saker som ser spontana ut är i själva verket inövade. Han lyckas till och med få samma unge att sjunga med i ”Waitin’ on a sunny day”. Men han gör det med engagemang. Hans arbetsmoral är oomtvistad. Ingen får lämna hans konserter besviken.
När sista låten i ordinarie set kommer – ”Born to run” förstås - har han i princip stått på gasen hela vägen. Även om jag verkligen saknar många personliga favoriter går det inte att förneka att det var ett starkt set.
De första extranumren har en större episk tyngd, och det höll på att bli en fin avslutning på kvällen. ”Land of hope and dreams” är ju en på alla sätt typisk Springsteenlåt, en stor, svällande och vacker och lång historia och värdighet. Han målar med de stora penslarna.
Jag hade velat gå hem med den känslan, men Springsteen vill inte sluta. ”Månen är på väg upp” skriker han och brer på med ”American Land”, ”Glory Days” och ”Detroit Medley”. Återigen blir publiken totalt bananas. Även fredagen avslutas med ”Dancing in the dark”.
Legenden säger att den andra Sverigekvällen alltid är det bättre, och den här gången stämde det. Återstår att se hur den tredje kvällen blir. Det är ett oskrivet kort, någon tredje kväll har vi nämligen aldrig varit med om förut.