Vackert vemod. Camera Obscuras snällpop rullar fram helt motståndslöst.
Skotska Camera Obscura har en del att tacka Jari Haapalainens producentfingrar för. Med dem på rattarna (reglagen) övergav de den duktiga men olidliga Belle & Sebastian-bokstavstroheten och började låta som svenska The Concretes i stället. Och på köpet blev de något av stjärnor i Sverige.
Det är i alla fall en stor och entusiastisk publik som möter upp sent på lördagskvällen på Hornstull Strand. Sexmannagruppen är förstärkt med gravt underskattade Britta Persson på stödsång. Traceyanne Campbell skämtar och säger att det som är bra med Britta är att de kan uttala hennes namn som ”British person”. Haha. Men hon skulle ha sagt att Perssons gälla men tonsäkra röst lyfter ett försvarligt antal av Camera Obscuras refränger i kväll.
Det hade nog gått bra ändå. För efter 13 år är den här gruppen så säker i sin hemvist – den vemodiga, bara halvt skeva, snällpopen – att låtarna rullar fram helt motståndslöst.
Det är väldigt säkert, fint och vackert framfört alltihop, med stor ödmjukhet dessutom, och tacksamheten hos etablissemangets gissningsvis stora andel gamla Södra Latin-estetare är enorm – och förstås kulminerande i och med ”Lloyd, I’m ready to be heartbroken”.
Men i princip allt håller samma tempo och tonläge, och det blir efter hand aningen enahanda. Tankarna vandrar; liknar inte Campbell i sin prickiga klänning och tofs i nacken de kvinnor som tyst sopade runt sågspån i skolkorridorerna på kvällarna? Jag förstod aldrig riktigt spånens funktion (jag var i och för sig knappast skolans ljus) men jag märkte ju att det gjorde gott för korridorerna.
När jag nu tittar ner mot Hornstull Strands golv ser jag hur våra fötter liksom av sig själva rör sig i en försiktig men lycklig liten dans. Camera Obscura har helt utan åthävor – sent en kväll – städat undan all vår dammiga stelhet.