I likhet med John Cage fyller Norrköpings symfoniorkester hundra år i år. Konstellationen är inte helt långsökt, även om just Cage inte varit så flitigt spelad i närheten av Motala ström. I många år var Norrköping Musik-Sveriges radikalaste stad. Här framfördes text-ljudkompositioner omväxlande med brutala orkesterkrevader. Här hade Cage känt sig hemma.

På senare år har radikaliteten mildrats, som så vanligt är bland dem som uppnår hög ålder. Uruppföranden i den stiliga konsertsalen är ganska få, orkesterns programpolitik är snarast mer konservativ än den som präglar övriga orkesterhus. Desto roligare då att man i torsdags kunde höra ett nyskrivet verk av Norrköpingsfödde Gunnar Valkare, en dubbelkonsert för flöjt och basklarinett med titeln ”Cammino”.

Nu är verket varken helt nytt eller tonspråket särskilt radikalt. Verket skulle ha uppförts redan för två år sedan, men då innebar en olycka att ena solisten, flöjtisten Tobias Carron, bröt fingrarna. Förra året ställdes uppförandet återigen in, då till följd av en influensaattack.

Men i torsdags fullföljdes äntligen den vandring som titeln antyder. Det rör sig inte om en motionsrunda, snarare om en behaglig promenad i pastorala miljöer, också då miljön i den andra delen flyttas från landet till staden.

Soloinstrumenten är så integrerade i orkestergrönskan att de först i några kadenspartier i andra delen märker ut sig, och då med flöjten glittrande i solen och basklarinetten som skugga. Det rör sig om ett tilltalande stycke i en modernt impressionistisk anda, ungefär sådan som den odlades av Toru Takemitsu, som vid konserten också fick ett stycke framfört, även om just detta gick i en annan, pastischerande, stil.

Avslutningsvis följde ett intelligent och stilrent framförande av Rachmaninovs andra symfoni, där Norrköpingssymfonikerna visade sin höga klass, med en varm orkesterklang som dröjde kvar länge i februarikölden.