”Varmt, varmt, jättevarmt välkomna”, säger Carola menande och luftar blusen i den tropiska kvällen på kalkbrottet. Engångsföreställningen med musik av Elvis och Barbra Streisand är sångerskans försök att frigöra sig från schlagerfiaskot för två år sedan. Men också ett sätt att knyta an till sin musikaliska uppväxt före ”Främling” i stället för att haka på den 80-talsnostalgiska vågen.

Och egentligen är konserten inte så mycket en comeback som en revansch. Den upprättelse hon talade om i fjolårets Filterintervju, därtill en hyllning till hennes bortgångna föräldrar. För Carola har packat ner mer utstrålning än hon visat på länge och pyntar med personliga minnen som mammas spektakulära Streisandpermanent.

I sällskap av ett snitsigt 13-mannaband under ledning av Jonas Gröning lyckas hon dessutom göra första konserthalvans Elvismaterial till sitt eget. Från öppningslåten ”See see rider” med motorcykelentré till balladen ”If I can dream”.

”Ni vet att Elvis älskade ju gospel” säger Carola, samlar fyra körsångare vid syntpianot och finner sig snabbt efter en vurpa från podiet innan ett svängigt gospelmedley brakar loss. Sedan betar hon av en rockigare hitkvalkad, avbryter ”Are you lonesome tonight?” för en anekdot och tar sig an Elvisposerna med ett barns entusiasm framför spegeln – positivt menat.

Repertoaren drar en genomsnittligt äldre publik men bara tre fjärdedelar av platserna är fyllda. Och nog går det att tala om Streisandeffekten. För i likhet med sin diviga förebild tvingades Carola låta en av de två planerade kvällarna i Dalhalla utgå på grund av dålig biljettförsäljning.

Övergången från rock’n’roll-drag till salongssound är samtidigt rätt imponerande men mellansnacket blir genast mera tillgjort efter paus. Inramningen är elegantare – Carola anländer med båt på vallgraven – men framförandena svajigare. Inte sällan påminner hon om en flicka som spökat ut sig i kläder från sin mammas garderob, särskilt när hon småsnavar på sin orange­tonade aftonkreation. Men det finns också en viss charm.

Sorgset snygga ”Send in the clowns” passar rösten bättre än paradnummer som ”People” eller ansträngda ”Tomorrow”. Men Carola saknar inte bara Streisands extra växel utan också en hel del inlevelse. ”Woman in love” låter aldrig farligt förälskad men inleder ett slickt ”Guilty”-triptyk innan ”No more tears (Enough is enough)” dimper ner som en discobomb och får publiken på fötter. Lysande ända tills Carola bestämmer sig för att dra hela låten i repris för kamerornas skull – trots att fredagens inställda konsert ägnades åt slutet genrep inför tv-inspelningen.

Men Carola får fart på engagemanget och hinner få in det heliga på ett hörn genom finstämda filmlåten ”Papa, can you hear me?” innan hon återvänder till Elvis och avrundar med Dixieland-final. Kanske skulle hon ändå kunna ro i land en krogshow av det här med grönt ljus från mamma, pappa och Gud.