"Jag brukar säga, googla på Caroline af Ugglas plus ful så får du se, det finns säkert en miljon träffar där folk skriver att de hatar mig" säger Melodifestivaltvåan till Stockholm City inför den här turnépremiären.
Jag gör det, men hittar "bara" 50.000, och de översta handlar samtliga om att Caroline af Ugglas själv påpekar hur ful folk tycker att hon är.
På Rival är hon så ett med sin publik att jag blir helt fascinerad. Den älskar henne mycket stort och föreställningen känns intim, som om det är hennes "Kör för alla"-grupp som har konferens. Två kandelabrar och en väldigt inlevelsefull ledare som hoppar därmellan i platåkängor och frågar: Är det någon mer som tycker jag är bra? Hon bifalls av ett jubel och "Jaaaa".
"Åh, den här är SÅ bra", säger någon nästan andlöst bakom mig när ballanden "Vi blundar" drar igång. Caroline af Ugglas talar ofta om snor i näsan och slem i halsen, och publiken är helt med på även detta intimitetskontrakt.
Jag vet inte hur den här moderna vandringssägnen om att Caroline af Ugglas var ett folkets mobbingoffer uppstod, kanske var det en kombination av gammalt vanligt kvinnohat och att hon själv började prata om det.
Hur som helst blev dramturgin lyckad när hon deltog i schlagerfestivalen och segertåget genom deltävlingar och kvällstidningar kunde kallas för revansch. Det är sannerligen den perfekta schlagerstjärnan som står på scen: ett bevis på Alla kan sjunga-ideologin, att glatt humör går före allt. Hon sjunger med mer kraft än finess, kraften är så att säga finessen. Kompet är sparsmakat och snyggt, i form av piano och maken Heinz Liljedahl på gitarr och stråkar från Stockholm Strings. Texterna är liksom riviga men ömsinta och handlar om vardagskärlek på ett osentimentalt vis.
Jag har rätt svårt för Caroline af Ugglas Janis Joplin- på-svenska-låtar men 60-tals och schlagerspåren på nya skivan "Så gör jag det igen" hanterar hon mycket ledigare, som en modern Siw Malmqvist-entertainer.
Rak, reko, retro folkparkssoul som "Snälla, snälla" - det var uppenbarligen vad den Idol-mättade Melodifestivalspubliken hade längtat efter: Glada visor utan krumbukter, underlagskräm och röstförtjockarmaskiner.
När hon levererar Markus Krunegård som ett påskägg/överraskning och de gör hans söta popvisa "Du var mitt hjärta" som duett är det lätt att se dragningskraften i den här tillbaka-till-det-enkla-vågen.
Nu är hon folklig, säger Caroline af Ugglas, för folklig är man när folk förstår att man är vanlig. Kanske till och med "mer vanlig än någon annan, då känner folk igen sig och då är man en med folket och då är man folklig."
Jag har alltid undrat om folklig ens är ett ord som går att definiera men efter den här showen är jag beredd att instämma: hon gav schlagerpubliken vad de inte visste att de ville ha just nu, och kärlek uppstod.
Hon tycker själv att det är bättre om folk stör sig på henne istället för på sin fru eller någon annan närstående, att hon gärna bjuder på den slasktratten, och det är ju ett generöst mervärde att erbjuda till artisteriet får man säga: Hej, jag är en kvinnohats-krockkudde.