Gula ballonger släpps ut under ”Yellow”, sedan blir det signalljus i ”Fix you” och konfettiregn i ”Lovers in Japan”. Jubel i publiken, några gäspningar på pressläktaren.
Det är knappast en djärv gissning att det kritikerna ogillar med Coldplay är det som publiken gillar. Där U2 och Madonna redan från starten var rustade för steget till superstjärnenivå har Coldplay snubblat in, som de hyggliga killarna från landet. Det intima tilltalet på debutalbumet ”Parachutes” passade inte på de arenor som plötsligt öppnade sig i berömmelsens spår, så bandet anpassade sig, med blandat resultat.
Mestadels framstod de som bortkomna på de scener där andra kände sig hemma. På Hovet 2002 studsade Chris Martin runt som en yster valp som glömt alla förmaningar (och vad texterna tycktes uttrycka, vilket i och för sig är lätt hänt).
Där kunde de förstås ha stannat, på den nivå där jämngamla Elbow befinner sig i dag, fastgjutna i den stil som slogs fast från början och som senare album och turnéer fördjupat och förfinat. De kunde ha nöjt sig med en trogen publik som motiverar en plats närmast under superstjärnenivå. De hade rent av en stil som passade för det.
Men Coldplay valde att snegla på U2 och lyckades finna ett tilltal som dög i de större sammanhangen – utan att de fick motsvarande kejsarställning i Rockkyrkan. Fortfarande är en Coldplayturné som ett kringresande frikyrkotält av outsiders som krönts till insiders.
Men nu är Coldplays omprogrammering fullbordad. Med senaste albumet, ”Viva la vida”, har bandet tillräckligt material för konserter på stadionnivå. Här finns till och med några fotbollsläktarrefränger – framför allt titelspåret, som publiken inte vill släppa.
Det är snyggt och storstilat, med häftigt ljus och extra miniscener bland publiken, enligt det mönster Rolling Stones angav under senaste turnén.
Men Jonny Buckland är nu ingen Keith Richards, inte ens en The Edge. Och Guy Berryman och Will Champion är inte bara tillbakadragna utan blekt anonyma. Så trots att bandet kommer närmare publiken kvarstår avståndet.
Dessutom faller lite av poängen med de här småscenerna när urvalet tycks godtyckligt. Okej för ”Billie Jean” i unplugged-version, nu när alla ska hylla Michael Jackson. Men ”Talk” är en av gruppens kraftfullaste låtar och bör inte tämjas till kammarformat.
Inte ens Chris Martin – gruppens centralgestalt – håller för kvällen förväntad nivå. Det beror inte på lättja: han rusar runt lika ihärdigt som förr. Dessutom klinkar han lite Satie och får publiken att göra en mobil-ljus-våg. Men rösten sviktar. Det karaktäristiska falsettläget (som i och för sig blir irriterande i större doser) lyckas han den här kvällen sällan nå upp till.
Men sympatisk är han. Och Coldplays musik och scenshow är också just – sympatisk. Inte så djärvt storvulen som U2:s, men med tillräcklig lyskraft för att de avslutande fyrverkerierna ska framstå som överflödiga, nu när låtmaterialet blivit tillräckligt omfattande för att medge sorteringar och sållningar.