Det börjar med nedräkning. Sedan tar det tjugofem minuter – fyllda av skicklig men tjatig akrobatik – innan Britney Spears sänks ner från taket i givna öppningslåten ”Circus” och kliver fram som en tämligen slak cirkusdirektör/dominatrix. Världsturnén ”The Circus Starring: Britney Spears” är inte bara världsstjärnans stora comebackshow utan även ett spektakel av enorma mått.
Samtidigt är det onekligen rätt imponerande hur man med scen och sidopodier i mitten lyckats förvandla Globen till en osedvanligt intim manege. Ändå visar första halvan av konserten knappast upp en självständig artist som njuter av att stå på scen. Snarare är det märkligt kontaktlöst; imponerande men irriterande distanserat. Låtarna går en liksom förbi.
”What’s up, Sweden?”, säger Britney Spears halvvägs innan hon framför balladen ”Everytime” alldeles bedårande under ett blått paraply – en av hennes finaste låtar som verkligen växer. Annars är det med fräna ”Freakshow” det lyfter på allvar – en svärtad återkomst för ”Britney bitch” som följs av en smärre sexorgie och toppas med bondagedansare som bildar en mänsklig gunga för sångerskan.
”Toxic” bjuder ruffig bakgårdsromantik följt av en rejält omarbetad ”… Baby one more time” och vid det laget har det faktiskt vänt. Särskilt extranumret ”Womanizer” med Britney i porrig polisuniform är tillräckligt snärtig för att åtminstone ge sken av en brud med kontroll.