Det är nu snart hundra år sedan Igor Stravinsky och den ryska balettens Vaslav Nijinskij skrämde slag på publiken i Paris med ”Våroffer”. När musikens skärande klanger och bultande rytmer tillsammans med koreografins förvridet hasande rörelser fortplantade sig ut i salongen och gjorde den galen. Ett larm som tvingade koreografen att ställa sig på en stol och ropa ut takten till dansarna och som fick tonsättaren att fly ut bakom scenen för att ta skydd.
En händelse som nästan är ofattbar i dag men som varje nytt framförande av ”Våroffer” ändå aktualiserar. För det är fortfarande en extremt utmanande musik som kan orsaka effekter bortom det civiliserat normala. Ungefär som när Jean-Luc Godard i en av sina sena filmer ljudsatte den maniskt allsmäktige film- och flygmodulen Howard Hughes med att mixa Stravinskys musik med Leonard Cohens röst för att skapa ett aldrig tidigare hört monstruöst manligt läte.
När jag nu ser Gustavo Dudamel framför orkestern ta sig an verket för första gången med Göteborgs symfoniker, som vanligt utan partitur, kan jag inte låta bli att minnas med vilken tyglad respekt samma orkester tog sig an verket under Sixten Ehrlings chefskap. En dirigent som vid den tiden, nästan, hade gjort sig ett världsnamn genom sina ytterst strama ”Våroffer”-tolkningar.
Men av denna rädsla finns nu inte ett spår. Dudamel visar direkt sin geniala förmåga att förena det klangligt sensuella med ett medvetet formtänkande, stundens njutning med det målinriktat precisa. Solistinslagen från de olika blåsarstämmorna får en rent vild personlighet samtidigt som verket, i första delen, styrs mot ett vansinne jag aldrig tror mig ha hört i denna musik. Här utmanas gränserna av ett temperament som påminner om ”Våroffers” släktskap med den dödsföraktande stumfilmskomiken (Buster Keaton) och den fartberusade tidiga jazzen (Jelly Roll Morton).
I den andra delen av ”Våroffer” blir andhämtningen bredare, samtidigt som musiken samlar sig inför det sista kreativa men också söndersprängande språnget mot tillblivelsen av något helt nytt. I Dudamels händer föregås denna slutliga och våldsamma islossning av en njutningsfull atmosfär där bleckblås och träblås retas och rivaliserar till ett lojt swingbeat. Men det är bara en stund av aningslös ungdomlig lek, som ”Sista natten med gänget”, innan allt går så fort mot en total destruktion och pånyttfödelse att ingen hinner fatta vad som hänt.
Publiken i Göteborgs konserthus vrålade av hänfördhet, men borde kanske ha jagat ut Dudamel och några ur orkestern backstage – bara för att visa att man än i dag kan bli helt utom sig av Igor Stravinskys ”Våroffer”.