Don Byron föredar tenorsaxen, men det är när han fattar klarinetten som det bränner till. Byron förmår vidga perspektivet till att innefatta historien om musiken. Här finns en känsla av själva det svarta kulturarvet.
Jag har sedan tidigare två skivor med Don Byron. Ytterligare en skaffade jag häromveckan. Tillsammans motsvarar de åtminstone några bitar i det stilistiska pussel som är Byrons samlade produktion. För man ringar inte in honom i en handvändning, den här klarinettisten från Bronx. Skivan "Music for six musicians" förvirrar redan med sin minimalistiskt klingande titel, men vad som kunde vara ett stiltypiskt verk av Steve Reich är i själva verket socialt engagerad musik med influenser från Latinamerika och Karibien. "No-vibe zone" är i sin tur en frijazzig liveinspelning från Knitting Factory, medan "Nu blaxploitation" varvar funk, jazz och avantgarde med närmast Zappaaktiga mono- och dialoger.
Här på Stockholms jazzfestival hade han också kunnat framträda med åtminstone fem eller sex olika band. Bland hans många, parallella projekt finns en trio som hyllar Lester Young, en grupp som spelar swing och vänder sig till barn samt en vidareutveckling av just "Music for six musicians". Även klassisk musik står på menyn, liksom klezmer. Och så förstås bandet som är på plats Fasching. En sextett tillägnad soulsaxofonisten och sångaren Junior Walker.
I ett fodral vid Byrons fötter ligger en klarinett men för kvällen spelar han även, och rent av företrädesvis, . Den Motownsoul man sammanknippar med Junior Walker återges i en mer oborstad tappning med förgreningar åt såväl jazz som rootsig rhythm & blues. En Hammondorganist, en elbasist, en elgitarrist, en sångare och trummis ingår i bandet, som på det hela taget svänger hårt och utan att göra det svårare för sig än så. Trummisen, inte minst, har ett sätt att spela som stundtals nästan återknyter till gospel.
Själv spelar Byron tenorsax ungefär som man skulle kunna förvänta sig av en utpräglad klarinettist. Å andra sidan försöker han inte mörka något utan står på med driv och kraft. Emellanåt byter han till klarinetten och seglar ut i ett högre register som han behärskar fullständigt virtuost. Det bränner till då, så klart. Men om jag inte missförstår alltihop så är det inte det finstilta utan själva groovet och stöket som förmedlar känslan. Det är tilltalande att Byron framstår så pass opretentiös, men det är också något han kan kosta på sig. Hur han än tar sig an ett givet solo är det ändå så att man kan höra hans många infallsvinklar.
Och vad kan kanske viktigast är: Byron förmår på något sätt vidga perspektivet till att även innefatta historien om musiken. Hans sociala engagemang är en sak, men här finns också en känsla av själva det svarta kulturarvet. Jag har upplevt någonting liknande med William Parker och Hamid Drake. Ett slags levande korrespondens med det förflutna, samtidigt som musiken sker här och nu och till och med tangerar ett avantgardistiskt uttryck. Att Byron har valt att lyfta fram Junior Walker i stället för, säg, Ornette Coleman, visar bara hur närbesläktade många afroamerikanska musikstilar ändå är.