”Ni får ursäkta oljudet, men hur många pianoballader som helst kan jag inte spela”, säger Ed Harcourt. Då har han helt på egen hand precis loopat fram ett skramligt Tom Waits-kaotiskt groove genom att spela in ett instrument i taget – trummor, maracas, trombon och så vidare – och sedan sjunga och spela gitarr över resultatet.

Metoden är fascinerande att titta på, hantverket blir än tydligare när man får se hur låtarna växer fram bit för bit. Den belyser också Ed Harcourts enda problem denna kväll. Han är för ensam.

Ett stort band hade inte säkert varit att föredra, vid ett par tidigare tillfällen jag har sett honom med rejäl uppbackning har han haft en tendens att försvinna lite, men en eller ett par medmusiker hade kunnat bidra mycket. Han är inte sällan som allra bäst när han får luta eller stånga sig emot ytterligare ett instrument än sitt eget piano eller gitarr. En trumpet här för att markera den där jazziga sidan hos honom som tyvärr fått allt mindre utrymme ju mer tid som förflutit från debuten, en trummis där för att variera tempot mer.

Harcourt är då och då för all del alldeles strålande solo också. Särskilt, vad britten än säger själv, när han slår sig ned vid pianot och ömsom hamrar, ömsom smeker fram ”Lustre”, ”Hanging with the wrong crowd”, versionen av Springsteens ”Atlantic city” och de andra pianoballaderna och sjunger dem med en röst som bara blir starkare och starkare. Trots att den är lite hes för kvällen.