Många jazzmusiker blir bara bättre med åren. Så småningom kan de kanske inte spela lika flyhänt som förr, men å andra sidan vet de precis vilken ton de ska ta och vad musiken vill uttrycka. Arne Domnérus var sådan, tycker jag. Men av den här konserten att döma går det knappast att säga detsamma om Eddie Gomez. Han är sextiosju år i dag. En legendarisk kontrabasist, som efterträdde Gary Peacock i Bill Evans trio och senare ingick i gruppen Steps Ahead.
Här spelar han stundtals långt under den nivån. Han har trist sound, intonerar lite oklart och väljer ofta att spela mycket när musiken snarare ber om lite – som i till exempel Miles Davis ”All blues”. Vissa tekniker, som (så vitt jag kan se) en blandning av slap och flamencogitarrspel fast utförd med pek- och långfingret, tenderar han att överanvända. När rytmiken går mot latin är han säker och genast mer igenkännbar, men i övrigt lämnar han ett överraskande litet avtryck.
I andra setet tar det sig. Gomez förefaller mer fokuserad och rimligen har han också vant sig något vid basen han har lånat för kvällen. Trumpetaren Magnus Broo, pianisten Stefan Karlsson och trummisen Ross Pederson gör så gott de kan – och det vill inte säga lite. Men när Gomez svajar påminns man också om hur viktig basen är för ett band, vilket som helst. Inte minst solisterna behöver någonting att stå på för att komma till sin rätt. Här och nu. Inte där och då, som på skivorna med Evans eller den gången jag såg Gomez i toppform på en klubb Frankrike.