Det märks att Scandinavium inte väntar sig några gangsters när Reginald Dwight – mer känd som världsstjärnan sir Elton John – ska gå loss på pianot kompad av sin trogne slagverkskompanjon Ray Cooper. Ingen kroppsvisitering. Endast sittplatser. Inget förband och en tidig starttid som faktiskt hålls.

Publiken är lika städad som Elton själv numera och här syns inte ett enda par hyllningskopior av legendarens vansinniga 70-talsglasögon till skillnad från vad som skymtade i amerikanska publikhav så sent som i våras. Även jublet är lite försiktigt till en början, men uppvägs snart av stående ovationer på nästan varje låt. Trots att 63-åringen sålt mer än 250 miljoner skivor och turnerat i över 40 år tindrar han fortfarande med julklappsögon och ett busigt leende när det är applåddags. Varefter han sätter upp ena foten på monitorn, pekar segerrusigt åt alla håll och tar sig för hjärtat i en gest av tacksamhet. Föreställningen är uppdelad i ett set med enbart piano, röst och syntstråkar och ett set där den minst sagt uttrycksfulle Ray Cooper går bärsärkagång genom sitt slagverksstall. Ibland känns det som denne virtuosa rockveteran (The Who, Stones med flera) försöker slå rekord i antal spelade instrument i en och samma låt, men det är bara underhållande och gör dessutom under för låtarnas färg.

Captain Fantastic själv besitter fortfarande en mäktig röst, för att inte tala om pianospelet, men blir ibland aningen forcerad i sitt vokala uttryck samtidigt som han undviker höga toner, vilket särskilt märks i klassiker som ”Your song” och ”Tiny dancer”. Visst är det förståeligt om han efter 40 år vill variera sina fraseringar, men det känns snarare framtvingat av röstomfångsskäl och minskar sångernas lyster.

Många stora hittar avverkas under första halvan, exempelvis mångtydiga ”Rocket man” (om astronautlivet, knark eller dold homosexualitet beroende på hur man tolkar det) som imponerar med sitt mäktiga pianoklimax. Men också med kvällens snyggaste projektioner – Yellow Submarine-gulliga illustrationer av 70-tals-Elton, rymdfarkoster, regnbågar och lotusblommor. En avsevärd förbättring efter konsertens tidigare visuals som mest liknar magnetröntgenbilder i celldelning.

Utöver toppen-att-vara-här-obligatoriet är mellansnacket sparsamt och sträcker sig främst till en introduktion till ”Ballad of the boy in the red shoes” och en påminnelse om Reagans likgiltighet under aidsepidemins inledande skede.

Med undantag av ett par nedslag från senaste skivan ”The Union” med Leon Russell ligger tyngdpunkten på Elton Johns guldålder – innan han blev Disneykompositör (i en akt av nåd hoppar han över ”Circle of life”). Däremot saknas 80-talsgodingen ”I’m still standing” som hade varit det logiska extranumret. I stället får vi originalversionen av ”Candle in the wind” – som alltså handlar om Marilyn Monroe, inte prinsessan Diana.

Allt som allt en nostalgisk och imponerande påminnelse om varför Elton John var en av 70-talets största artister och fortsatt ha hittar långt senare. Nu återstår bara att se om han gör en Joaquin Phoenix och ger sig på den där hiphopskivan med Pharrell, Kanye och Eminem som han drömde om för några år sedan.