Kanske fastnade han med kammen i den krulliga kalufsen. Det dröjer nämligen innan Erik Hassle kommer in på scen fyrtio minuter försenad. 21-åringen har ohjälpligen blivit ”killen med håret” och kanske är det som med Samson. För utan det där röda hårburret finns egentligen inte mycket till originalitet att tala om. Däremot massor av begåvad arenapop som tar sats mot Coldplays höjder.
Redan i andra låten svullar Hassle och hans stabila fyrmannaband på med ”Bump in the road”. Sällan hör man en debutant som låter så ruskigt rutinerad. Och som redan har en så totalt hängiven allsångspublik. ”Skrik lite”, säger sångaren och filmar med mobilkameran.
Han är ett fenomen lika irriterande som någonsin Per Gessle. Något så ovanligt som en klassisk skivbolagslansering i dessa Myspacetider och haussad av britterna som ”en ny Robbie Williams”. Dessutom komplett levererad med en radioslank röst, lätt bräkigt pojkbandsdesperat.
Hitten ”Hurtful” möts av massivt jubel, medan extranumret ”The thanks I get” spränger sitt pianointro med ett stadiumsound så stort att hela Strand håller på att explodera. Men nog vinner Hassle än så länge mot Chris Martin genom att hålla sig till det personligt passionerade i stället för det politiska. Särskilt som han ror i land ett pekoral som ”Don’t bring flowers after I’m dead”. Killen har onekligen ett känsla för melodier och lär snabbt bli lika stor som sin frisyr.