Efter att Soundkillafamiljen bevisat att det är möjligt att lyssna på samma one drop-rytm i nästan fyra timmar utan att tröttna, joggar Fantan Mojah in på scen med sin reseryggsäck. Han ska vidare till en reggaefestival i Tyskland och verkar ha så bråttom att packningen måste med på scen.
”Upp med lejontassen” manar han under kamplåtar som”Murderer” och har flocken helt i sin hand, trots att han mot slutet förlitar sig lite väl mycket på allsång. Det är ändå Fantan vi vill höra, inte reggaekaraoke, särskilt under hittar som ”Hail the King”. Hans monumentala självförtroende är inte lika påtagligt som under Öland Roots-konserten och vi får varken höra att han är ”the next fucking legend” eller kung av Sverige.
Han lägger i stället krutet på att påminna om översvämningsoffren i Pakistan, välsigna kärlekspar på scen och mana USA att släppa Buju Banton, som sitter fängslad i Florida för kokainsmuggling. Samt uppmana oss att bränna pedofiler vilket ger kalla kårar av flera anledningar. Bland annat för att många jamaicaner blandar ihop pedofili och homosexualitet och det mest känns som ett sätt att komma runt förbudet att framföra homofoba åsikter från scen.
Det är lätt att sakna exempelvis Sizzlas glöd, uptempostunder och oändliga låtskatt när man ser Fantan Mojah live, men han lyckas ändå genomföra en stabil dansfest med gott om smakprov på hans omisskännliga vibrato. Förhoppningsvis blir det ännu bättre nästa gång om han håller löftet att ta med sig bandet – och nöjer sig med att bränna Babylon.