Det är givetvis fullsatt och utsålt och nästan feststämning när fjolårets mest hajpade debutant från Västafrika äntrar Södra teatern. Fatoumata Diawara och plattan ”Fatou” har närmast kramats ihjäl, i Sverige och Europa, också av folk som annars inte flyger högt på västafrikansk musik.
Så står hon där, en smal och tunn men ändå påfallande stark och muskulös gestalt, i raffinerande scenkläder och med en smått majestätisk, gulröd turban knuten runt huvudet. Och bara lyser.
Det märks att trettioåriga Fatou, som hon kallas, har en bakgrund både som skådespelerska och dansare. En självklar stjärna på scenen, men ingen diva, omgiven av fyra tajta musiker på gitarr, bas, trummor och sång/percussion, från respektive Frankrike, Réunion, Togo och Kamerun. Själv är Fatou född i Elfenbenskusten, uppvuxen i Mali, lever i Paris. Och det är ungefär så mixat och internationellt det låter.
Musiken rör sig mellan det västerländska och västafrikanska. Glider från följsam pop och rock till flimrande afrikansk funk och sällsamma vokala improvisationer. Fatou är en franskmalisk singer/songwriter som sjunger om krig, kvinnlig omskärelse, båtflyktingar, likväl är musiken genomgående varm, ja, solig.
Det är dock en väldig skillnad mellan plattans lågmälda sång och när hon på Södra teatern visar eggen under sina vokala utflykter. Fascinerande, smärtsamt vackert.
Konsertens stora svaghet är att Fatou ännu har för lite låtmaterial. Också skivans sämre sånger måste spelas för att fylla ut konsertens nittio minuter. När Fatous poprock inte balanseras mot det västafrikanska, blir det stompigt, platt, ganska ointressant.
Desto mer spännande är det när Fatous rent makalösa röst jazzar loss med stadig förankring i den vokala traditionen från sydöstra Mali. I jämförelse med Malis andra två vokala snillen, Oumou Sangaré och Rokia Traoré, framstår Fatous röst ännu som ung. Inte oslipad och oerfaren, snarare liksom osäker på vad den vill.
När konserten är bra, är den desto svängigare. Fatou är också en suveränt generös entertainer som ledigt får publiken att jubla och dansa i de trånga stolsraderna.
Inte en helt fantastisk, men helt klart en fantastiskt skojig konsert.