Det gör inte så mycket att den drottninglika mästersångerskan Oumou Sangaré tror att vi är i Köpenhamn och säger eins, zwei, drei när hon räknar. Hon lyckas ändå skapa en så varm och personlig stämning att det efteråt känns som vi alla varit på samma privatfest.
Däremot blir det helt fel att inta stjärnans feministiska Malifunk sittande. Ifall syftet med att förlägga tioårsjubiléet av Selams afrikanska festival till Konserthuset, är att bevisa hur global musik äntligen tagit sig in i finkulturens högborg är det helt enkelt ett högt pris att betala.
Sedan sin skivdebut som 21-åring har Oumou Sangaré gjort sig känd som förespråkare av kvinnors rättigheter och motståndare till omskärelse, polygami, och tvångsäktenskap. De senaste åren har hon även breddat cv:n genom att med framgång kasta sig in i hotell-, jordbruks- och bilbranschen, vilket resulterat i att man nu kan köpa såväl maliskt ris som kinesiska stadsjeepar med hennes namn.
Live matchas hennes blytunga närvaro och böjliga vårbäcksforsande röst av sex sylvassa musiker och två dansare från hennes hemregion Wassulu i södra Mali. Alla sånger utgår som vanligt från den sexsträngade harpan kamel n'goni, men de stråkar som förekommer på hennes senaste skiva "Seya" har live bytts ut mot tvärflöjt, vilket framför allt påverkar den vanligtvis nästan hiphopsvängande "Iyo Djeli" negativt.
Samtidigt tillför flöjtistveteranen Amadou "Adez" Traoré genomgående en tankfull luftighet som balanserar Sangarés mäktiga vulkanröst. Det nya arrangemanget hindrar dock inte de kvinnliga fans som regelbundet tar sig upp på scen från att lägga pengar i sin idols bh.
Sångerskans kungliga utstrålning understryks av den parad av människor i alla åldrar som hoppar upp på scen för en audiens i form av en kram eller Sangarés uppmärksamhet när de dansar eller lånar Sekou Diabatés djembe.
Konserten stegras som väntat under den housiga klassikern "Yala" och den sanslöst dansanta tvångsäktenskapsuppgörelsen "Wele wele wintou", medan den nordmaliska Ali Farka Touré-hyllningen "Wayeina" ter sig segare än någonsin. Titelspåret "Seya" (glädje) är en gladare överraskning, även om sångerskans franska mellansnacksbeskrivning av hustruns roll som sminkad, leende glädjespridare ligger skrämmande nära Anna Ankas uttalanden.
Jo, faktiskt. Men mitt i dessa traditionella formuleringar smyger Malis Aretha in grundläggande jämställdhetsbudskap som parallellt med hennes personliga exempel som entreprenör gör henne till en taktisk och diplomatisk frihetskämpe.
Musikaliskt är hon inte lika experimentell som den yngre landsmaninnan Rokia Traoré, men hennes senaste skiva är en fenomenal återkomst efter de sex år långa affärsuppehållet och en lika stor triumf som hennes liveframträdanden. Efter allsång och dansfest slutar festkvällen med att den glittrande Malidivan och hennes explosiva dansare går loss med de karaktäristiska snäcktäckta kalebassinstrumenten flé i högsta hugg.
Och lämnar scenen med vetskapen om att de gjort en av årets konserter.