Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Festival O/Modernt 2017 på Confidencen i Stockholm

”Cause I’m a finnrocker, yes I am”. Luciana Mancini sjunger vackert.
”Cause I’m a finnrocker, yes I am”. Luciana Mancini sjunger vackert. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Tvära kast. Varning för kitsch när Vivaldi möter finsk rock.

3

MUSIK
Festival O/Modernt 2017
”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”
Verk av Antonio Vivaldi, Marzi Nyman med flera. Dirigent/cembalo: Mark Tatlow. Solister: Hugo Ticciati, violin, Marzi Nyman, elgitarr, Luciana Mancini, mezzosopran, Christoffer Sundqvist, klarinett. O/Modernt kammarorkester. Speltid: 2 timmar, 30 minuter. Scen: Confidencen, Stockholm.

”Det förflutna måste uppfinnas, framtiden måste uppdateras.” Detta citat av John Cage har blivit mottot för festivalen O/Modernt med Hugo Ticciati i spetsen, ett gäng som sedan 2011 har vänt ut och in på den klassiska musiken genom att osentimentalt men kärleksfullt kasta in den i diverse oväntade sammanhang. Varje konsert är en idé, ett konceptuellt konstverk. För detta måste man älska dem, oavsett hur resultatet blir. Och det säger sig självt att allt inte blir lika lyckat i denna hejdlösa experimentlusta.

Temat för årets festival är ”Vivaldi och återvändandet”. Den italienske barocktonsättaren var en mästare i att bygga upp spänning genom repetition, exempelvis i ritornellen, en kompositionsform som bygger på ett schematiskt pendlande mellan olika avsnitt. På ett liknande sätt är festivalens öppningskonsert, som har rubriken ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”, uppbyggd kring ett ständigt pendlande mellan två väldigt olika musikstilar: Vivaldis barockmusik och (hyfsat) modern rockmusik. Det innebär tvära kast mellan nästan varje låt, men också en inbyggd förväntan om att pendeln ska svänga tillbaka.

Varför det just är finsk rock som ska ställas i kontrast mot Vivaldi är oklart. Finland har visserligen en tradition av hårdrocksband som flirtar med klassisk musik – på 90-talet nådde band som Apocalyptica och Nightwish enorm popularitet – men sådan musik är gräsligt kitschig. Gitarrvirtuosen och kompositören Marzi Nyman är visserligen relativt mångsidig – han spelar både bluesrock, svulstig alternativrock, scatsjungande jazzrock och rockabilly – men allt låter dammigt och duktigt jämfört med Vivaldis dansande eld.

Å andra sidan är ju metodiskt vansinne temat för konserten och om den hade varit en människa hade den kunnat diagnosticeras med schizofreni. När orkestern spelar Vivaldi, och framför allt när mezzosopranen Luciana Mancini sjunger, regerar skönheten. I synnerhet arian ”Gelido in ogni vena”, från operan ”Farnace” (1727), är helt knäckande stark.

Men när pendeln svänger till Marzi Nymans rock blir det som att en kall hand läggs på hjärtat (med ett undantag: den söta poplåten ”Outo Tyttö”). Hur kul musikerna på scen än verkar ha åt mötet funkar det egentligen bara i ett stycke: Vivaldis sonat ”La follia”, som bygger på en av musikhistoriens skarpaste melodier, lätt att bli besatt av.

Konserten lyckas ganska väl med vad den föresatt sig att göra, men med en annan modern motpol till Vivaldi än Marzi Nyman hade det kunnat bränna till ordentligt.