The Elected
Plötsligt, i "Did me good", byter Blake Sennett i The Elected karaktär. Han kliver framåt på scen och ut ur den lunkande The Band-rocken. Borta är den ack så milde och älskvärde sångaren, nu låter han som en svavelosande gospelpredikant som har fått vittring på djävulens svansspets. Fast det är hennes nye karl han far ut mot, förstås. En karl som verkligen inget är att ha.
Snart nog är han tillbaks i sitt vanliga jag, en rar liten man i hatt, charmörmustasch och hippieskjorta, som är så blygsam att man blir rent generad å hans vägnar. Det är inte särskilt fullt i den eftermiddagsdammiga Teaterladan, men jag träffar en person som har rest till Hultsfred enbart för denna enda spelning och entusiasmen är just sådan som när ett litet kultfölje äntligen får se sin hjälte på riktigt.
Och ett bättre, oansenligt traditionsrockband lär man få leta länge för att hitta. Om man inte går direkt till Blake Sennetts andra band, Rilo Kiley, förstås. En gång var han barnstjärna i Hollywood, men idag är det svårt att tro att han någonsin har ägnat sig åt något annat än musik. Så ledigt rinner den ur honom, så självklar är hans musikalitet på såväl gitarr som piano.
Allt låter så avspänt och en aning gammaldags, mildrat av Kaliforniens vindar och hans egen snälljusa stämma. Sen växer den till ett riktigt rejält litet larm på slutet, utan att den varma vänligheten bryts.
Sällan känns speltiderna på Hultsfredsfestivalens småscener mer orättvist rumphuggna, det här är ett band som man skulle vilja luta sig tillbaks emot i timmar. Ett extranummer lyckas publiken tvinga till sig - alls ingen självklarhet på festival - och Blake Sennett förklarar sig överväldigad, han hade inte trott att det skulle komma någon alls och lyssna. Såklart.
The Gossip
Beth Ditto i The Gossip är bubblande oemotståndlig. Hon prövar sin svenska, småpratar om festivalen, om rinnande smink, berömmer de svenska korvarna och såserna och visar precis var på ena låret de kommer sätta sig.
Musiken är egentligen inte märkvärdig, ett koncist gitarr/trummor-slammer som är lätt att inte haja till för på skiva, även om den slår förvånansvärt hårt live. Men Beth Ditto är ett fenomen som scenperson, till synes lycklig över hela sin runda kropp och mer eller mindre oförmögen att skriva låtar om annat än lesbiskt sex.
Dessutom har hon ett helt förråd av röster: hes tradrock, svällande soul, hård postpunk, riot grrrl-vrål. Och saknar hon något i pricksäkerhet tar hon igen det med energi. Med rätt exponering borde hon kunna nå ungefär hur långt som helst.
Kent
Mitt på lördagskvällen på stora Hawaiiscenen och festivalens kanske största publik. Riktigt hur stora Kent är är svårt att förstå, men de börjar med en trekvart av låtar för de insatta. Ep-spår, dystra låtar från senaste albumet, en cover från The Go-Betweens.
Men publiken står kvar, tyst och lyssnande, tills Jocke Berg förklarar att "från och med nu blir det bara superhits". Finns det något annat svenskt band som har samma grepp om sin publik?
Coverlåten "Quiet heart" var också intressant eftersom den så tydligt visade att allt Kent spelar inte nödvändigtvis låter som Kent. Här hade Jocke Berg en helt annan sorts melodi att sjunga, med en helt annan sorts vemod. Det gick inte alls illa, men något speciellt försvann just där.
Däremot borde de alltid ha med sig en barnkör i extranumrens "Dom som försvann", med den i evighet upprepade slutraden "Man blir trött på ditt jävla gnäll". Även det ett obetalbart grepp som nästan ingen annan skulle våga - och än mindre gå iland med.
Stone Sour
Stone Sour är hygglig dysterhårdrock, inte mer. Största behållningen - förutom att man får se Slipknotsångaren Corey Taylor utan mask - är i stället hans speciella strategi i mellansnacken. Först berättar han vad det är för en sorts låt de ska spela ("this one will tear your motherfucking tits off"), sen frågar han publiken om de vill höra den och först därefter dundrar bandet igång.
Lite lustigt blir det. Som att han inte litar på sin musik och därför vill ge publiken en chans till veto.
Alice in Chains
Några timmar senare står Alice in Chains på samma Atlantisscen och man får en tydlig vink om varifrån Stone Sour kommer. Det var Alice in Chains som mer än något annat band förvandlade grunge från bökig stökpunk till melodisk deppmetal, och därmed kom att prägla hela den breda, moderna USA-hårdrocken.
Fyra år efter sångaren Layne Staleys död står nu William DuVall på hans plats, en hel och ren karl med stark röst och en ganska enastående förmåga att låta som sin föregångare. Det är bara något med utstrålningen som saknas.
Circulus
Gränsen mellan skämt och allvar är sällan svårare att dra än när man ser de sju personerna i Circulus ihopträngda på Teaterladans lilla scen. Alla bär renässanskläder, utom sångaren och gitarristen Michael Tyack i bredbrättad druidhatt och den mest hialöst mönstrade särk. Och musiken kombinerar, inte alldeles smidigt, tung psykedelia med gammal dansmusik på flöjter och krumhorn. Samt "Pastime with good company", skriven av kung Henrik VIII av England, i en riktigt klumprockig version.
Lägg till det att paradnumret heter "Power to the pixies" och man förstår att ingenting står riktigt rätt till. Ändå finns där något avväpnande i själva satsningen, en sorts benådad galenskap som Blackmore's Night inte ens kan drömma om.
In Flames
Hårdrocken avslutade Hultsfredsfestivalen på båda de största scenerna. Lordi hade något fler eldpelare på Pampas, men att det var In Flames på Hawaii som vann kunde ingen betvivla. Arenametal för tiotusentals människor har sällan känts lika avspänd och intim som när Anders Fridén babblar halvdan Göteborgshumor samtidigt som en av gitarristerna försöker distrahera honom med valda riffklassiker.