Med trummis, dj, en sångare och fantastiska grälla videoprojektioner som blandar krigsscener och blod med färgglada hipsters mosar M.I.A sig igenom sitt set. Hon är oemotståndlig. Självklar i sitt sätt att fylla en scen, orädd när hon kastar sig ut i publikhavet och låter sig lyftas tio, tjugo meter ut i folkmassan på uppsträckta armar.

Stenhård när hon juckar över en monitor samtidigt som hon vrålar ”Bucky done gone”. Hon är ett tight kraftpaket i gröna brallor, och mellan två låtar spänner hon blicken i den massiva publiken och säger: ”jag vet att vi är på Peace & Love, men ibland måste man slåss för att få det”. Det är uppfriskande. Peace & Love kallar sig för en ”budskapsfestival”, men de flesta av budskapen som framförs av intresseorganisationerna som slagit upp sina tält, från arrangörerna i programbladen och från artisterna på scenerna, är provocerande slätstrukna och allmänt hållna.

”Kramas lite extra”, ”källsortera”, ”ta hand om varandra”. Någon meter ifrån mig står en dalkulleblond tjej i indianmaskeradkostym och juckdansar till M.I.A:s antikolonialistiska klubbrap. Det symboliserar ganska väl svårigheten i att få festivalkids att bry sig om något annat än bärs och rockmusik.

Patrick Wolf har fått en ganska hopplös speltid på eftermiddagen, och krockar med Veronica Maggio som drar storpublik till näst största scenen. Men en bedårande charmig Wolf gör det bästa av situationen och ger sin lilla, men hängivna, samling fans en fantastiskt energisk och storslagen show. Harpan, violinen och klarinetten flätar och slingrar kring varandra och Wolf far över scenen med swagen hos en ung dandy. Hans fans vet att det är hans födelsedag, och mellan två låtar brister en spontan ”Happy birthday” ut i publiken. Det är en vänligt intim och nära konsert, och till avslutande ”The city” blir det allsång och nävar i luften.

Allsång är också ledordet på Oskar Linnros konsert. Tiotusentals människor vrålar unisont ”fy fan vad skönt” i ”25”, och Linnros har det senaste året vuxit från nervös solodebutant till fullblodsentertainer. Svettig med bandana bjuder han på nästan hela ”Debut”-albumet, Snooks ”Längst fram i taxin”, och en ny svängig souldänga.

För oss som i mitten av nittiotalet flera gånger i veckan låste in oss i flickrummet och fantiserade om den perfekte killen, Jordan Catalano från tv-serien ”Mitt så kallade liv”, är 30 Seconds To Mars konsert lite som ett hånskratt. Skådespelaren Jared Leto har på senare år beslutat sig för att leva ut sina rockstjärnedrömmar, och står på scenen iklädd haremsbralla, ful dyr jeansjacka och med svenska flaggan svept runt halsen. ”Let’s go a little funky-crazy”, säger han och kör ytterligare en intetsägande emorocklåt. Leto orkar inte ens smickra publiken ordentligt, utan förklarar trött att han älskar svenskarna för att vi är snygga och ”so nice”. Att han lyckats dupera en så förhållandevis stor publik att det blir allsång till ”A call to arms” är häpnadsväckande. För oss andra går drömmen om Jordan Catalano långsamt upp i funky-crazy rök.

Andreas Kleerup intar en av de mindre inhomhusscenerna med sitt band Me And My Army på eftermiddagen. Tyvärr är ljudet bedrövligt med ylande rundgångar. Bandets snygga repetetiva poplåtar får sin lyster mycket av den luftigt perfekt producerade ljudbilden på skiva, och förlorar ganska mycket när de låter dassigt live.

Efter midnatt avslutar The Ark kvällen tillsammans med Dalasinfoniettan på största scenen. Det är en magnifik två timmar lång hitparad med ett helt hänfört publikhav som kan varje ord, varje fras. Ola Salo byter kläder tre gånger, rör sig som en blandning av glamgud och poptransa, och när han framåt slutet av konserten fäller ut ett par svarta gigantiska vingar och står där som en fallen ängel i kroppsstrumpa är det uppenbart att The Ark är ett av Sveriges mäktigaste band genom tiderna. Sista låten ”Calleth you cometh I” dånar över ett hav av knutna nävar, och en hel festivals underarmsbehåring reser sig simultant i en rörd rysning.