Först bör man konstatera att Lang Lang verkligen är en pianovirtuos som världen behöver. Tekniskt briljant, med ett vackert anslag och ett kraftfullt forte som verkligen passar hans romantiska framtoning.

Men då och då rusar hans romantiska sinnelag i väg med honom. På fredagskvällen, då Filharmonikerna kämpade med Beethovens skugga i inledningen till Brahms första pianokonsert, satt Lang Lang och vaggade med armarna utsträckta, som inför en flygtur. Och när han väl fick tonen bar det verkligen av, men det blev en ganska vinglig rutt.

I första satsen verkade det som om dirigenten John Axelrod – som före paus vunnit publikens sympati med klokt disponerade tolkningar av Beethovens tredje Leonoraouvertyr och Stravinskys ”Eldfågeln” – tagit på sig rollen som pianolejontämjare. Allt som oftast viftade han direkt mot Lang Lang, några gånger så uppfordrande att han tog tag i pianolocket och böjde sig ned mot solisten.

Och det kunde nog behövas, för så fort Lang Lang inte var övervakad tog han chansen att fly in i sin egen drömvärld. Kanske hade Axelrod behövt vara än strängare, för i andra satsen gjorde Chopin och Tjajkovskij, i maskopi med Lang Lang, inbrott i Brahmsförrådet och bar med sig allt det substantiella. Inte mycket bättre blev det i finalen, då också Axelrod rycktes med och började ägna sig åt den typ av temporyck och accentueringar som Lang Lang excellerar i.

Med ett sådant facit blev förväntningarna på lördagens recital kluvna. På papperet ett fascinerande program, men hur skulle det gå?

Jo, alldeles utmärkt. Schuberts stora A-dursonat gjordes genomgående lyriskt, utan den typ av kontrastförstärkningar som man kunde förvänta sig. Inte ens and­ra satsens utbrott i bästa Beethoven­stil blev särskilt accentuerat. I stället ett varmt, vackert och något vemodigt ljus. Första satsen riskerade möjligen att tona över i monotoni när nu de mer upprörda avsnitten inte avspeglades i Lang Langs temperament, men det kompenserades med själfull frasering. Och de två sista satserna blev just så jublande som man hoppats på.

Också i det fina urvalet av Debussypreludier (som här spelades i en annan ordning än den i programbladet angivna) fanns känslan för stämningar och idylliska känslolägen. Men utifrån detta hävde sig Lang Lang upp i metafysiska rymder, framför allt i konsertens höjdpunkt, ”La terrace des audiences du claire de lune”. Här var förebilden Vladimir Horowitz inte långt borta.

Men, som Horowitz aldrig glömde, ett pianolejon måste ryta för att publiken ska bli helt nöjd. Det gjorde Lang Lang med besked och smaklösa överdrifter i Chopins Assdurpolonäs. I Bartóks sonat behövde han noter, trots att utspelet tycktes näst intill förryckt och mot slutet av första satsen drogs upp i ett tempo där inte ens Lang Langs lejonklor räckte till.

Men sådant – liksom extranumret, Liszts utslitna ”Liebestraum” nr 3 – behövdes för att skapa balans, spänning och förväntan då publiken till lika delar bestod av kännare och nyfikna idolskådare. Och Lang Lang är verkligen en riktig stjärna.