I likhet med Debussy är hon en skicklig instrumentatör. På samma sätt som unga dirigenter gärna slår sig fram utanför det starkaste rampljuset – som exempelvis Franz Welser-Möst och Daniel Harding gjort i Norrköping – har Britta Byström sökt sig till en mindre ensemble för att pröva och testa. Med Västerås Sinfonietta har hon haft ett fruktbart samarbete.

Och ju större ensemble, desto bättre låter det. I konsertens inledning, i två stycken för brasskvintett, inträffade det som då och då händer i hennes musik: att tempot faller och spänningen går förlorad. Byström undviker gärna ostinatofigurer och upprepade rytmiska mönster (yttersatserna i pianotrion ”Symphony in yellow” är ett påtagligt undantag). Det är förstås renhårigt och djärvt, men det musikaliska materialet har inte alltid den motor som krävs för att hålla spänningen vid liv. Plötsligt blir det som om bensinen tar slut, det slirar till och går i stå.

I den myllrande tondikten ”Sera”, där hon tar den stora orkestern i anspråk, blir det tätare, mer laddat, med en oro som byggs upp av små glimtvisa rörelser som sprids mellan instrumentgrupperna och tätnar till utbrott som är ljusa snarare än mörka. Den resan fortsätts i ”Utflykt i det okända”, ett verk som i onsdags fick sitt uruppförande med filharmonikerna under den utmärkte Staffan Larson. Här blir de lugnare partierna gläntor där kraften samlas för nästa drabbning, inte stillastående avsnitt där figurerna cirklar runt varandra i väntan på att någon ska ta initiativet. Ett fascinerande stycke som nog är det bästa Britta Byström hittills skrivit.

Dessa stycken är harmoniskt kärvare än de flesta av hennes övriga verk. Men dissonanserna lindras av att klangbilden är så ljus. Det är diskantregistren som utforskas: violinerna kvillrar på topp, träblåsarna pressas upp i höga lägen, gongarna är av den minsta sorten, trianglarna får rent av ett soloavsnitt. Och mest imponerande av allt: det finns inget som verkar gjort för att imponera. Som framgår av den här minifestivalens program tycks Britta Byström helt obekymrad om vilka attityder som gäller. Vilken annan yngre tonsättare skulle ha valt Lars-Erik Larssons ”En vintersaga” och ”Pastoralsvit” för att flankera de egna verken?

Britta Byström verkar över huvud taget inte ha bekymrats av post-modernismens drabbningar med modernismen. Det finns inget ironiskt över hennes musik, inte heller något snitsigt profilerat och über-smart. Kanske är hon just ett exempel på en post-post-modernistisk tonsättare som ihärdigt banar sig fram utifrån en obändig vilja att göra musik.

De återkommande anknytningarna till avsked och utklingande är hos henne inte, så som det är hos den ryske kompositören Valentin Silvestrov, ett uttryck för pessimism. Snarare rör det sig om inskriptioner i minnet – som en förutsättning för att kunna gå vidare.