Kanske var lördagseftermiddagens evenemang i Konserthuset ett försök att kompensera den genusorättvisa som råder inom konstmusiken. Eller så rörde det sig helt enkelt om ett försök att bättra på siffrorna en smula, nu när Konserthuset har en så mansdominerad spellista. Den inte helt lyckade programkombinationen tyder dessvärre på att det senare kan vara fallet.

För det blev en ojämn och onödigt kompakt konsert, vars höjdpunkter ändå motiverar ett högt betyg. Det gäller nu inte Elfrida Andrées andra orgelsymfoni som är och förblir en ohelig kombination av brunnsmusik och kyrkopompa som inte på något sätt höjer sig över samtida verk som förpassats till glömskan. Motsvarande kan sägas om Galina Ustvolskajas konsert för piano, stråkorkester och pukor, vars obestridliga originalitet inte står i paritet med den musikaliska halten. Ingen skugga faller på Stefan Lindgren, som gjorde bästa möjliga utifrån de knotiga förutsättningarna.

Kvaliteten sköt omedelbart i höjden efter paus, då två av samtidens främsta tonsättare fick stort spelutrymme. Unsuk Chin har kanske inte fullt ut levt upp till förväntningarna efter ISCM-dagarna i Köpenhamn för sjutton år sedan då hon överträffade alla andra medverkande med sitt verk ”Akrostichon – Wortspiel”, men det några år gamla orkesterverket ”Rocaná” är ett spännande klangspel där nålstötar från blecket initierar mikroprocesser i viskande stråkar och mumlande träblås.

Men allt bleknade vid en jämförelse med Kaija Saariahos rymdfresk ”Orion”, skriven för ett uppbåd som skulle ha fått Wagner att applådera lika ihärdigt som publiken i Konserthuset. De långsamma skeendena i de första satserna öppnar för mer rytmiska attacker i den sista satsen, trots att den mörka men vibrerande atmosfären är densamma. Petter Sundkvist höll samma nivå som Gianandrea Noseda, som häromåret ledde ett framförande av verket i Berwaldhallen. Det vill säga: mycket hög.