Systrarna Klara och Johanna Söderberg har det senaste året nästintill helgonförklarats av musikvärlden i allmänhet och amerikanska folkrockikoner i synnerhet – som inget hellre verkar vilja än att jobba med dem. De har fått Patti Smith att gråta av rörelse på Polarprisgalan, de har inte haft en egen konsert på hemmaplan på ett år, och det har gått snart två år efter debutalbumet. De borde vara efterlängtade som få. Då ställer de sig på lilla Mosebacke där Mattias Bergqvists trumset knappt får plats på scenen. Inför kanske 250 personer. Är inte det lite väl blygsamt?
Den frågan ska inte bli kvällens enda.
För från första tonen i inledande ”New year’s” står vi som fågelholkar och undrar hur det är möjligt. Hur allt kan sitta så perfekt, och vara så märkligt exakt, och ändå kännas så löst och lätt hållet, inte för ett ögonblick regisserat, beräknat eller stelt. Det blir drygt en timmes böljande konsert mellan alla uttryck som är First Aid Kit: tidiga låtar, nya låtar, explosioner då öronproppar kvickt måste skruvas i och intima stunder då vi går så nära vi kan och lyssnar på helspänn.
Hemligheten ligger väl, förutom i låtskrivandet, i klangrikedomen och tajmningen. Oavsett om de spelar hoppla över prärienfolk, mörkare ballader eller fingerplockarcountry, om kompet består av endast Klaras akustiska gitarr, eller Johannas autoharp eller keyboards, om Bergqvist sitter vid sina trummor eller inte, om de två ställer sig längst fram på scenkanten och helt utan mikrofoner framför ”Ghost town”, eller som i ”Blue” sjunger a capella, eller headbangar och nästan trashar keyboarden som i ”The lion’s roar”, så är det just denna klara klang, tonträffen och den perfekta tajmningen som präglar allt. Det fullständigt rena uttrycket. Pappa Benkt Söderberg vid mixerbordet ska troligen ha en del av berömmelsens kaka, men det går inte att bortse från att systrarna Söderbergs röster och tempon passar varandra bättre än brukligt i bandkonstellationer. Allt är, för att prata rockjournalistiska, totaltajt. Allt är exakt. Jag tror att till och med systrarnas respektive hår är exakt lika långt.
De nya låtarna, där ”In the hearts of men”, ”Emmylou” och nämnda ”The lion’s roar” sticker ut i kväll, pekar mot än större, sorgligare, kanske hårdare, känslor på nya skivan. Och när vi går hem med duons paradcover, Fleet Foxes ”Tiger mountain peasant song”, ringande i öronen återstår bara två frågor: ”Hur stora kan de bli egentligen?” och ”Var det där sista gången vi fick se dem i en så intim miljö?”