Scenen påminner om en innergård till ett gammalt byhus i England. På keyboardstapeln, framför trummorna och harpan, står stora mångfärgade buketter, och en lång bit upp på Florence Welchs mikrofonstativ har blommor draperats, toppade av ett fång Ingrid Bergman-rosor. Ett par gammaldags fågelburar, med julgransbelysning, hänger framför en blomsnirklig jättetapet som backdrop.
En efter en kommer de fem medlemmarna i väloljade The Machine ut, de ser ut som vem som helst. Det gör inte Florence Welch. Sist – ingen tvekan om vem som är den konstnärlige ledaren här – springer hon fram till mikrofonen klädd i svart underklänning och illgrön morgonrocksnegligé. Hon slår på sin golvpuka, slänger med det långa röda håret och drar i gång ”Howl” – och en makalös konsert.
Jag har haft småsvårt för den här genren, som aningen för ofta låter som duktiga musikhögskoleelevers tolkning av Kate Bush eller ekar av tiden när brittisk folkmusik ramlade över i symfonirock. Men på scenen blåser Florence and The Machine undan alla tvivel – Welch har en stormvind i sina stämband; hon bänder, böjer och vrider på rösten, men den är alltid glasklar och otroligt stark, och hon hamnar aldrig fel.
The Machine är en följsam enhet som larmar på bra medan Welch kryssar omkring på den belamrade scenen likt en florist som har tappat greppet i sin blomsterhandel. Musiken gör tvära kast mellan röjig slagsmålspunk i ”Kiss with a fist”, folkhittiga ”Hurricane drunk” eller halvakustiska, jazziga ”My boy builds coffins” – men Welch rör sig ledigt överallt. I ”Rabbit heart (raise it up)” får hon hela, nåja, publiken att gå ner på huk för att på en given signal kasta sig upp och hoppa likt ett gäng traditionellt dansande massajer. Florence Welch skrattar gott och verkar uppriktigt tacksam och imponerad efteråt. Det är vi andra också, av henne.