I etnologen Cecilia Gärdings bok ”Afrosvensk i det nya Sverige” (2009) möter man berättelser från unga ”afrosvenskar” om hur det är att läsa Enid Blyton när man blir slagen på en internatskola i Nigeria; om att vänta på sin vackert vitklädda mamma vid en dammig vägkant i Ghana en timme för tidigt varje dag; eller om att ”chilla” i Burundi – före kriget och folkmorden.

Den handlar om mötet med Sverige, de magiska snöflingorna, de paradisiska cykelturerna till Nydalestrand och mångkulturen. Men också om mötet med den öppna rasismen, den rasande mannen på tåget som plötsligt skriker ”Åk hem!” eller ännu värre, den dolda rasismen som föder känslan av ”att man inte vet vem man skall akta sig för”.

Begreppet ”afrosvensk” som Cecilia Gärding lanserar verkar vara så pass nytt att inte ens de medverkande i boken har använt sig av det tidigare. Begreppet syftar till att länka samman i stället för att avskilja, att befria frågan om identitet från det som ringar in och som är statiskt.

Ur boken har nu fötts en scenisk konsert som vill gestalta denna brygga och samtidigt belysa dess historia: Sveriges förhållande till Afrika – från delaktigheten i slavhandeln, Carl von Linnés ”vetenskapliga” rasism och grundandet av världens första rasbiologiska institut – till Sveriges motstånd mot apartheid och Olof Palmes ord om rasismen som en ”unik form av ondska”.

Nu håller inte föreställningen för dessa enorma politiska och konstnärliga föresatser – för det är den sceniskt alltför ofullgången och skiktad mellan det ”svenska” och det ”afrosvenska” eller ”afrikanska”.

Jag föreställer mig att det hade krävts en Steve Reich eller en Gunilla Heilborn för att göra en hållbar performance av det här. Men att höra de ”svenska” tonsättarelevernas raffinerat behärskade konstmusik sida vid sida med ”afrosvensk” rap och sång sätter ändå i gång associationer utöver det vanliga. Att det kan hända något i det som låter som en otänkbar övergång från säg, Lars-Erik Larsson, till säg, Tupac.

Den avslutande duetten, ”I stormens öga”, komponerad av Magnus Bunnskog, reser också frågan om identiteter över huvud taget. För är det inte konstens uppgift att lösa upp dem snarare än att ge dem nya namn? Eller att bjuda på en euforisk intensitet, som Clarisse Muvemba, Blues och hela ensemblen gör i finalens oemotståndliga ”Följ med mig ut”.