1981 fick belgiska Front 242 en klubbhit med sin första låt ”Body to body”. De uppfann en ny musikstil, electronic body music, och blev kända för sin dystopiskt militanta stil med skottsäkra västar, pilotsolglasögon och rökgranater. På nittiotalet ersatte Front 242 sin muskulösa minimalism med tveksam rejvtechno. De uppträdde med grönfärgat hår i neonvästar som fick dem att likna rundnätta undercoversnutar från rejvkommissionen.

På senare år har belgarna lyckligtvis hittat tillbaka till bodyn. Visserligen känns de inte längre som en kommandostyrka ur en apokalyptisk science fiction-film, framtoningen är mer jovialisk än brutal. På Dieselverkstaden bjuder bandet ändå på en sprakande hitkavalkad. Frontmännen Jean-Luc De Meyer och Richard 23 grymtar och svettas över benknäckarbeatsen. Deras växelsång – den ene mörkt brummande, den andre ljust hetsande – är fortfarande effektiv. Och bristen på militärchica detaljer kompenseras i viss mån av de ambitiösa fans som dyker upp i uniform och gasmask.

Några av låtarna har moderniserats klumpigt – och de borde inte ha strukit den samplade tv-predikanten i ”Welcome to paradise” – men i spår som ”Moldavia” och ”Im Rhythmus bleiben” är Front 242 förkrossande suggestiva. De rundar av med ”Funkhadafi”, en smattrande klassiker som samplar ett av Nation of Islam-ledaren Louis Farrakhans bisarra hyllningstal till Muammar Khaddafi. Den libyske diktatorn må befinna sig i helvetet men Front 242 ser till att han fortfarande regerar på dansgolvet.