Kvällen före spelade de i Malmö, nu har de tagit sig till Stockholm en dag då stora delar av Sveriges kommunikationer stod stilla i snökaos. Fyra man från ett södra Kalifornien där naturen använder helt andra medel – hetta, torka, skogsbränder – för att ställa till problem.
Jag tror att de är imponerade. Åtminstone verkar det som mer än bara rutinsmicker när sångaren Scott Hill tittar ut över den fullpackade rockklubben och tackar oss alla för att ha mött upp trots vädret.
De har varit här förr, förstås. Fu Manchu är ett rockband av den gamla, envetna sort som har turnerat överallt, i flera varv. Scott Hill har varit med ända sen bandet spelade hardcore och hette Virulence, fast då var han bara gitarrist. Det är tjugofem år sen och medlemshistorien är lite trasslig, i gengäld är Fu Manchus musik aldrig annat än rak och enkel.
Den brukar kallas stonerrock, och med banbrytarna Kyuss splittrade sen femton år kan man i dag se Fu Manchu som genrens förstanamn. Allt bygger på riff. Tunga gitarriff med rötter i det tidiga 70-talet, i synnerhet Black Sabbath, fast åtskruvade ett par varv till, så att varje låt blir kort och konsekvent. Melodi kan ingå, men är inget måste. Ett riff, några grabbiga textfraser, det räcker gott för en låt. Inga utdragna solon, däremot en variation i tempo längs hela skalan från det utstuderat långsamma till det buttert punksnabba.
Och så är det gitarrsoundet, då. Där målet tycks vara att uppnå en suddig, dov känsla: full dist men diskanten bortrensad. Effekten blir lite som när man hör musik genom en vägg, vilket gör det lätt att missa med vilken handfast stabilitet de faktiskt levererar sina låtar.