Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Funkiga divor från förr sjunger fantastiskt tajt

En Vogue förtjänar en bättre inramning.
En Vogue förtjänar en bättre inramning. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Funkiga divor från förr sjunger fantastiskt tajt, skriver Mattias Dahlström om En Vogue på Nalen.

3

Konsert

En Vogue

Scen: Nalen, Stockholm

Precis lagom till upploppsrakan av En Vogues konsert tar Terry Ellis sig lite tid för att ganska ingående räkna upp alla de funkiga divor som inspirerade henne och Cindy Herron under uppväxten: Chaka Khan, Donna Summer, Patti Labelle och så vidare. Artister som kom med en ny attityd och öppnade – eller sparkade upp – dörren för andra.

Det medley som följer är rent musikaliskt kanske inte så intressant, utan fungerar mer som en publikfriande tempo- och stämningshöjare med ganska personalfest-säkra och söndertuggade soulklassiker, men det är en fin liten cirkel som sluts där. För Ellis och hennes kollegor hade exakt samma funktion för 90-talet som deras idoler hade tidigare.

Utan En Vogues stilfulla, eleganta och kaxiga återuppväckande av den klassiska kvinnliga vokalgruppen och uppdatering av R&B-genren inget Destiny’s Child, SWV, Xscape eller Total. När det gäller hur 90-talet lät (och såg ut) finns det bara ett fåtal artister som haft lika mycket inflytande. Nirvana, så klart. Massive Attack, möjligen. Dr Dre, förmodligen.

Tjugosju år efter debuten och tjugofem år efter den största succén ”Funky divas” är En Vogues kraft möjligen inte lika häftig. Särskilt inte med tanke på att bara halva originalgruppen medverkar – Ellis och Herron är konstanterna i en grupp där Rhona Bennett rekryterats för att ersätta Dawn Robinson och Maxine Jones – och framträdandet tyvärr är singback.

Hur överjordiskt strålande sångerskor Ellis, Herron och Bennett än är, och hur proffsigt samkörda, hade de ändå behövt lite mer tryck bakom sig än den förinspelade musiken i högtalarna ger. Ett låtmaterial som innehåller såväl kraftfulla ballader som ”Don’t let go” och ”Giving him something he can feel” som de eleganta R&B-pärlorna ”My lovin’ (you’re never gonna get it)” och ”Hold on” hade förtjänat mer och bättre.