Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Gavin DeGraw på Annexet, Stockholm

Gavin DeGraw.
Gavin DeGraw. Foto: Sofia Blomgren

En vanlig New York-kille med hatt – som slutat att försöka, skriver Sara Martinsson, om Gavin DeGraw på Annexet i Stockholm.

2

Konsert

Gavin DeGraw

Scen: Annexet, Stockholm.

 

När tonårssåpan ”One tree hill” 2003 valde hans ”I don’t want to be” till ledmotiv blev Gavin DeGraw för första och enda gången i sitt kreativa liv en föregångare. Som vanlig New York-kille med hatt och coverbandsbakgrund tycks han varken förr eller senare varit typen som intresserat sig för banbrytande. Ändå blev han en av de allra första i vågen av artister som under 00-talet slog igenom stort via en tv-serie.

Nu har fjorton år gått sedan han på nära håll kunde beskåda Billboards toppskikt. Han har släppt skivor, spelat lite förband. Men den verkliga succén har han inte lyckats upprepa. Vid det här laget börjar den som studerar hans karriär nästan undra om han slutat försöka. Nya turnén, ”An acoustic evening with Gavin DeGraw”, uppvisar hur som helst alla tecken på den typ av uppgivenhet som kan infinna sig hos musiker som provat allt.

Bara att premiären hålls på Annexet i Stockholm, en futtig scen i den internationella rockcirkusen, säger en del om var DeGraw befinner sig popularitetsmässigt. Konsertplatserna säljs med omfattande VIP-paket, där fans kan betala för att få träffa idolen efter spelningen. Ett inte alls ovanligt koncept. Men parat med lågbudgetbeslutet att göra en akustisk turné skvallrar försäljningsglädjen om en artist med fullt fokus på kostnadseffektiviteten.

Relativt omgående efter att den fyrtioårige pianotrubaduren äntrat scenen tillsammans med sina två musiker förstår man också att här är en man som vill att inte bara han själv utan även publiken ska få valuta för pengarna. DeGraw, skolkamrat från Berklee med John Mayer, vinnlägger sig om att arbeta med både ekvilibrism och så kallad spelglädje. Konsekvensen blir en wail- och solofest av guds nåde, sockrad med en och annan boogieinfluens.

Fansen som redan köpt turné-t-shirten ställer sig ofta upp från stolarna och försöker åtminstone dansa med. Den inte redan övertygade sitter kvar under två mycket långa timmar, som när hitten slutligen fyrats av som extranummer, inte har tagit en någonstans.