Länge fjärmade sig tonsättare från berättandet. Men snart 40-årige Mattias Lysell, som för närvarande är hustonsättare i Gävle, säger frankt att han vill dra med publiken i en historia. Och han väjer inte för de breda penseldragen eller de starka färgerna.

I sin tondikt ”Airs, grace and lamentation” nyttjar han den moderna orkesterns resurser, inklusive en förinspelad viola och en 70-talsklingande synt, för att framhäva stämningarna som omgav den grekiska mytologins Ariadne efter att hon lämnats ensam av Theseus.

Och som en god historieberättare väljer Lysell att lägga historien som i kineskiska askar, där några rör själva tillkomstprocessen. Monteverdis försvunna opera om Ariadne (där endast Ariadnes berömda klagosång överlevt) sägs exempelvis ha utgjort inspiration, men stämningsläget i Lysells verk är annorlunda och tar mer sikte på det erotiska än på det tragiska.

Också inledningen, där smärtan är som tydligast, färgas mer av naturstämning än sorg. Flickkören får under första satsen upprepa ett och samma ackord medan harpa och piano strör ackord emellan sig. Därefter rullar orkestern i gång ihärdiga och unisona ostinato­rörelser som har mer gemensamt med Steve Reich än med Stravinsky. I detta böljande tonhav lösgör sig två stillastående öar: ett med sopransolo över pianoackompanjemang, ett annat med en flerstämmig kör som närmast utgör ett eko av Sven-David Sandströms körsatser.

I sista satsen arbetar sig orkestern upp till en närmast extatisk nivå med bleckblåsackord i en skimrande kulmination innan allt sjunker ned igen, i den uppgivenhet som Ariadne slutligen lämnas i på Naxos stränder.

Alltsammans mycket vackert och dessutom vackert framfört, även om någon enstaka bit skaver i den stilmosaik Lysell lagt ut. Den norska dirigenten Halldis Rønning hade dessförinnan gestaltat en annan ödestyngd historia, den som utspelas i Mozarts tjugofemte symfoni, och kontrasterna mellan dessa verk – som tillkommit med nästan 240 års mellanrum – var mindre än vad man skulle kunna tro.