Du står på en strand utanför San Francisco. Någon har kastat en kassettbandspelare med the Beach Boys första album i vattnet och den spelar fortfarande. Du tycker att det är lite konstigt att den fungerar under vattnet men du bryr dig inte nämnvärt för du har just tagit ecstacy för första gången.
Så låter ett av förra årets mest hajpade amerikanska indieband Girls och det finns en speciell anledning till de enkla, nostalgiska doo-wop-melodierna. Tvåmannagruppens frontfigur Christopher Owens växte nämligen upp i hippiesekten Guds barn där den enda musik som tilläts var några gamla kassetter med Everly Brothers. Lägg till att bandets debutskiva ”Album” ska ha spelats in under rejält drogexperimenterande och arrangemang som flörtar med freak folk-scenen och band som Animal Collective.
Den mystiske Christopher Owens har definitivt kultfigurpotential, som Kurt Cobain eller den gamle Pink Floydsångaren Syd Barret. Och när ridån går upp på Debaser är jag nästan inställd på att få uppleva något övernaturligt. På scen står ett rufsigt, långhårigt litet troll vars röst är ännu mer skör och desperat live. Det opolerade i arrangemangen är också tydligare, samtidigt som en del av den nostalgiska, flytande känslan går förlorad. Trots steelgitarr.
Och efter de första tre låtarna är jag redo att fälla omdömet att Girls är ett av de band som lika gärna kan få stanna hemma i stereon, där man kan odla sin Christopher Owens-kult i lugn och ro. Men Christopher Owens aura växer ut över rummet under spelningens gång och under ”Hellhole Retrace”, när musiken stannar och Owens kvider ”And I don’t wanna cry my whole life through, I wanna do some dancing too”, når han plötsligt fram till mig, vi hamnar i samma bubbla, där känslorna förmedlas direkt.